Whitney Houston 1963-2012
Nyheten om Whitney Houstons plötsliga bortgång kom inte som en chock. Den skandalomsusade soulsångerskan från Newark har ju räknats ut åtskilliga gånger under de senaste tjugo åren men ändå samlat ihop sig till en ny skiva eller en ny konsert. Men lite omskakade är det ändå, som alltid när riktigt stora artister försvinner från jordelivet.
För en stor artist var hon verkligen, en av de största och mest betydelsefulla på soul- och popscenen. Fullt jämförbar med gudmodern Aretha Franklin och kusinen Dionne Warwick. Faktum är att Whitney Houston passar perfekt mellan Franklins mustigt souliga utspel och Warwicks kyliga pop-elegans. Det var ju precis den platsen, mellan svart soul och vit pop, hon la beslag på med den idag klassiska debuten i mitten av 80-talet.
Underskönt vacker och med hjälp av de bästa låtskrivarna, studiomusikerna och producenterna etablerade den då 22-åriga sångerskan wailandet som stor konst. Att det sedan skulle bli till ett plågoris ska inte skyllas på Whitney Houston. Själv missbrukade hon aldrig wailandet, som efterföljaren Mariah Carey, snarare var det en integrerad del av hennes vokala uttryck.
Vid sidan av wailandet etablerade Whitney Houston-debuten även en typ av elegant stjärnbeströdda powerballader i technicolor och widescreenformat. Att de upprepats och kopierats av miljontals mindre begåvade sångerskor ska naturligtvis inte heller belasta minnet av Whitney Houston. Det var hon som gjorde dem först. Och bäst.
Att den 48-åriga sångerskan (som lämnar efter sig den 18-åriga dottern Bobbi Kristina) nu hittats livlös på ett hotellrum i Beverly hills känns som en trist men fullt logisk konsekvens av ett långvarigt drogberoende. Om orsakerna till detta kan vi endast spekulera men att det har med en oförmåga att hantera ett omsusat liv på den absoluta toppen torde vara klart.
Det har rapporterats och spekulerats om avvänjningar och återfall – och vilken roll strulputten Bobby Brown haft i hennes förfall – i så stor utsträckning att man knappt orkat bry sig. Så sent som i början av denna månad sägs det att hon kollapsade utanför en läkarklinik i Beverly hills. En av många mer eller mindre överdrivna notiser i det nyhetsflöde vi översköljs av.
Senast Whitney Houston fanns på förstasidorna var 2010 då hon med stor möda genomförde en världsturné. Spelningarna kantades av skandalrapporter om en utmärglad stjärna som hade svårt att både hålla toner och tider. SvD:s Stefan Thungren skrev om konserten på Globen att sångerskan gav ”ett bräckligt intryck” och att ”de höga tonerna och den perfekta klangen är tragiskt förlorade”.
Men redan 1999, när Whitney Houston reste världen runt för att marknadsföra det svaga comebackalbumet My love is your love, kunde man ana oråd. Min minnesbild från konserten på Scandinavium kretsar kring en mentalt frånvarande sångerska som var ungefär lika mycket på scen som bakom den.
Nu när Whitney Houstons liv kommit till sin tragiska slutpunkt kan man konstatera att den karriär som hennes goda rykte bygger på var relativt kort och baseras på de fyra albumen Whitney Houston (1985), Whitney (1987), I’m your baby tonight (1990) och soundtracket till filmen The Bodyguard (1992). De efterföljande My love is your love (1998), Just Whitney (2002) och I look to you (2009) har bara varit fåfänga försök att få upp henne på banan igen med uppdaterade produktioner. Soundtracken till filmerna Waiting to exhale (1995) och The preacher’s wife (1996) har tillsammans med julskivan One wish: The holiday album (2003) inte gjort några större avtryck i musikhistorien.
Det bör poängteras att den karismatiska Whitney Houston även glänste på vita duken, särskilt i The Bodyguard där det slog gnistor mellan henne och den buttre Kevin Costner. Hur hon klarat sin roll i den kommande filmen Sparkle (om en flickgrupp på det sena 50-talet) återstår att se.
Det återstår också att se hur länge vi får vänta på filmen om Whitney Houstons eget dramatiska liv. Att den kommer lär vara utom allt tvivel.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 120213
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera