Whitney Houston: Homecoming 18 februari 2012
Whitney Houston hittades död i ett lyxhotell i Beverly hills men begravdes i den anspråkslösa kyrkan The New Hope Baptist Church i Newark. Det ser ut som en tanke men är en tillfällighet som råkar sammanfatta den dubbelhet som till stora delar präglade den i förtid avlidna stjärnan.
Det fanns ju mycket som var motsägelsefullt, eller ska vi säga komplementärt, i hennes 48-åriga liv. Låt mig ge fyra exempel som på olika sätt ringar in detta:
1. Som en av de första riktigt framgångsrika crossoverartisterna förenade hon den svarta soulmusiken med den vita popmusiken.
2. Som skådespelare och filmproducent bidrog hon till framflyttandet av de svartas position i det vita Hollywood.
3. Med låtar som How will I know och I wanna dance with somebody satte hon fart på dansgolven samtidigt som soulkonnäsörerna tillfredställdes med eleganta tolkningar av Sam Dees-ballader som Just the lonely talking again och Lover for life.
4. Whitney Houston skrev inte sitt eget material, det var som uttolkare av andras sånger hon manifesterade sig själv. Det bidrog till att hon trots sin superstjärnestatus förblev något av ett mysterium. En stjärna vi alla kände till men egentligen inte visste så mycket om.
Också begravningen, eller den så kallade ”hemkomstceremonin”, präglades av denna dubbelhet. I grunden var det en ceremoni för familj, släkt och inbjudna vänner. En privat tillställning för 1 500 inbjudna som kablades ut över hela världen och därigenom blev så offentlig som det bara går.
Med start långt efter utsatt tid, utvecklades det till en känslostark minnesstund, långt från glittret och glamouren. Filmad med bara en kamera blev det en ovanlig men mycket fin hyllning till artisten och människan Whitney Houston. Med kameran placerad längst bak i den oansenliga kyrkan – som helt plötsligt hamnat i världens mitt – fick vi mekaniska panoreringar mot scenen över den prominenta skara som fyllt kyrkobänkarna. Nej, här fanns definitivt inga bildproducenter eller studiovärdar på plats.
Märkbart rörda talare avlöste medtagna sångare i det lugna flöde som kännetecknar gospelmässor. Predikande och lovprisande flätades naturligt ihop med hågkomster. De senaste tjugo årens självdestruktiva vandring var inget att uppehålla sig vid denna gång, istället var det alla ljusa minnen av Whitney Elizabeth Houston som stod i fokus.
Dionne Warwick, Whitney Houstons kusin, var den första av stjärnorna att inta scenen. Hon kom sedan att agera konferencier. Gospelsångaren BeBe Winans berättade för församlingen, och hela världen, hur härligt tokig Whitney Houston kunde vara, prästen och sångerskan Kim Burrell levererade en mustig version av Sam Cookes A change is gonna come och den alltid lika klädsamt buttra Kevin Costner kom upp till predikstolen och berättade om att även han växt upp i en baptistkyrka. Med humor och värme lät han oss förstå att de fann varandra under inspelningen av The Bodyguard.
Och så fortsatte det. Stjärnorna, vännerna och kollegorna kom upp från kyrkbänkarna en efter en och allt fick ta den tid det behövde.
Alicia Keys gjorde en själfull och mycket stark Send me an angel, ensam vid flygeln. Stevie Wonder förvandlade sin underbart vackra Ribbon in the sky till en rysningsframkallande Whitney Houston-hommage och överträffade sedan alla förväntningar med en lång och innerlig Love’s in need of love today.
R Kelly, CeCe Winans och hela gospelfamiljen Winans hann också med att framföra hälsningar till Nippy, som Whitney Houston kallades, innan den där enda kameran i baptistkyrkan stängdes av.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 120219
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera