kritik sedan 1993

Todd Rundgren: Södra Teatern, Stockholm, 23 februari 2012

Amerikanen Todd Rundgren, 63, är en rastlös själ. Multi-instrumentalist, sångare och låtskrivare, verksam i många olika genrer och med många olika konstellationer sedan slutet av 60-talet. Tillika framgångsrik skivproducent och, som internet-pionjär, tidigt ute med digital skivdistribution.

Till Södra Teatern kommer han ensam, för vad som benämnts ”A rare solo acoustic evening”. När han spelar i New York imorgon, söndag, kallar han konserten för ”An unpredictable evening with Todd Rundgren”. Den undertiteln hade fungerat lika bra i Stockholm, för nog känns det oförutsägbart även här, det är liksom själva grejen med Todd Rundgren, man vet aldrig var man har honom.

Med start i den fina och mycket rundgrenska Love of the common man blir det en kväll med nedslag i låtar från hela solokarriären, men också lite från Utopia-repertoaren.

Klädd som för en lättare jogginrunda och med en flygel och en elgitarr som enda instrument på scen håller han oss, en närmast överentusiastisk generationsöverskridande skara, i ett järngrepp med sitt intensiva utspel.

Den uttrycksfullt blue eyed-souliga stämman har han i behåll men han sjabblar en hel del med ackorden, både på gitarren och flygeln. Det är inte så konstigt då det är väldigt många ackord, väldigt många toner och väldigt många ord i hans  komplexa popsånger. Utan ett kompband som kan skyla över misstagen blir det också väldigt tydligt, men entertainern Rundgren parerar det med humor och charm.

Man kan ha åsikter om urvalet av sånger men det blir ändå tillräckligt många av hans melodiösa mästerverk för att man ska bli nöjd. Han synkoperar visserligen sönder I saw the light, en av pophistoriens allra finaste låtar, med en version som ligger nära bossavarianten på albumet With a twist, men är desto bättre i pianoballaderna It wouldn’t have made any difference, Past, Compassion, Can we still be friends, Hello it’s me och A dream goes on forever. Själfulla sånger där han omsätter allt det han lärt sig av Laura Nyro.

När han efter drygt 90 minuter avslutar med ett andra extranummer vid flygeln, Hawking, kan man känna att han närmat sig en gräns för hur mycket sjabblande man orkar med. Ändå ser jag ivrigt fram mot nästa besök. Man måste vara rädd om de genialiska originalen.

©Dan Backman Rec publ i SvD 120225

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: