Laleh: Uppsala Konsert & Kongress, 2 mars 2012
Jag vet inte om det är Laleh Pourkarim själv eller publiken som är mest peppad och entusiastisk när det är turnépremiär i Uppsala. Det är i alla fall tydligt att det är en artist som älskar att stå på scen – och inte gör någon hemlighet av det – och att det är en publik som älskar att ha henne där. Särskilt nu när hon nått ännu fler genom tv-serien Så mycket bättre.
Inledningen är lugn och finstämd med tvärflöjt och Laleh sjungande naturlyriska rader i kulissen. Men redan i andra låten, ”Vårens första dag”, blir det dans i bänkraderna, handklappp och en skogstokigt yster Laleh i byxdress som studsar runt på scenen som den lilla späda flicka hon fortfarande ser ut att vara.
”Jag är för glad för mitt eget bästa”, säger hon lite senare. Även om både hon och vi vet att det är just den där oförställda glädjen vi vill bli smittade av.
Och så fortsätter det i nästan två timmar. Lugna sånger, som den magiska ”Snö” och den fina inledningen vid pianot till ”Du följer med mig”, varvas med mer rytmiskt pumpande låtar som den gamla ”Big city life” och den nya ”Some die young”.
Man påminns om vilken stark låtkatalog hon byggt upp genom fyra album när hon gör sina onödiga ”Så mycket bättre”-covers ”Here I go again”, ”Just nu” och ”Ängeln i rummet”. Laleh behöver verkligen ingen hjälp av E-Type, Tomas Ledin och Eva Dahlgren, hon är ju så mycket bättre själv. Men publiken älskar det – lika mycket som allt det andra – så det är bara att hacka i sig de gamla uttjatade låtarna och vänta på Lalehs egna.
Jag saknar några av de där riktigt egensinniga sångerna, som ”Storebror” och ”Mamma”, men annars är det ett genomtänkt och fungerande upplägg. Fast naturligtvis med plats för spontana infall, det vore inte Laleh annars.
Den konstellation musiker som kompar henne på den här turnén är kompetent men kanske inte helt optimal. Trummisen Per Lindvalls rutin och skicklighet kan ingen ifrågasätta men här slår han, tillsammans med basisten, ner Lalehs högflygande sånger i jorden på ett kontraproduktivt sätt.
Med två man på klaviaturer och elektronik och två kvinnor på fiol och gitarr skapas en kompakt men ändå snygg ljudbild. Jag gillar verkligen Charlotte Centervall, annars i Cookies ‘n’ Beans, hon har en egen spelstil fjärran från gitarrmännens tröttsamt snajdiga poserande.
©Dan Backman (rec publ i SvD 120304)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera