Fire! Orchestra: Fylkingen, Stockholm, 13 januari 2012
Trion Fire! brukar inte ha några problem med att få till ett stort, tätt och stökigt musikaliskt drag. Saxofonisten Mats Gustafsson, basisten Johan Berthling och trummisen Andreas Werliin är snarare något av experter på det.
När de nu samlat ihop en stor och namnkunnig skara musikanter från jazz-, improvisations- och rockscenen till en spektakulär engångskonsert på Fylkingen frammanas stundtals ett ännu större och ännu mer omslutande musikaliskt dån. Fast inte riktigt i den omfattning man kunnat förvänta sig. Men det tar vi lite längre fram.
Jag räknar till 28 musiker på scen. Det innebär dels att stora delar av den samtida, mer experimentellt inriktade jazzscenen täcks upp, dels ett möte mellan generationer. Det skiljer ett antal år mellan Tomas Mera Gartz (trummor) och Christer Bothén (basklarinett och guimbri) och saxofonisterna Elin Larsson och Anna Högberg men det har ingen betydelse i detta musikaliska möte. Det stora antalet musiker innebär också att avståndet till publiken (varav många fick vända i dörren) är obefintligt i lilla Fylkingens svarta rum. Något som skapar en tät och laddad stämning.
Det till viss del noterade – eller ska vi säga planlagda – stycke som framförs har har text av den holländska punkfriform-mannen Arnold de Boer. Det går bara att uppfatta fragment så den innehållsmässiga delen får vi lämna åt sidan. Den framförs dock mycket fint av sångarna Mariam Wallentin, Emil Svanängen och Sofia Jernberg och blir därmed till en ljudmässigt viktig beståndsdel.
Den drygt timmen långa sviten har utannonserats som ”långsam och hård musik i fyra delar med stor ensemble under ledning av Fire!”. Det är en ganska adekvat beskrivning, även om det långsamma och hårda dessvärre aldrig tas till sin spets.
De fyra delarna är urskiljbara men man kan lika gärna sammanfatta det som ett pendlande mellan sökande och mer jordbundet grooviga partier. Fire! har ju sin bas i den improviserade friformjazzen så nog blir det en hel del spräckiga utbrott också, ofta förankrade med Johan Berthlings suggestivt monotona slingor på elbasen.
Både Bertling och Gustafsson dirigerar en hel del, inte olikt sättet som Frank Zappa brukade vägleda sina ensembler på. Det är roligt att se hur Gustafsson på sitt typiskt aggressiva sätt får blåsarna att sammanstråla i entoniga utfall som mer liknar stötar och slag än de beboppiga tonkaskader som drillade blåsarsektioner i storband brukar fås att utföra.
Det är en utpräglat kollektiv och organisk musik som skapas. Fire!-musikerna framhäver sig inte själva utan är del av något större. De flesta får ett kort soloparti men ingen gör något särskilt minnesvärt av sin tillmätta tid. Starkast intryck gör sångarna som får några stunder på egen hand där de i lugn och ro får utveckla sina personliga vokala egenheter.
Annars är det som att musiken och musikerna aldrig samlar sig till något riktigt övertygande statement. Jag kanske hade orimliga förväntningar men kan inte låta bli att känna både besvikelse och förvåning över att det blivit en så pass konventionell spegling av den experimentella jazzscenen från 60-talet och framåt, med allt vad det innebär av folkmusik, rock och konstmusikaliska inslag.
Med de fyra trummisarna (Raymond Strid, Andreas Werliin, Tomas Mera Gartz och Johan Holmegard) svänger det stundtals brutalt men det dominerande intrycket är ändå att Fire!-männen inte lyckats ta tillvara på den obestridliga potential som detta tillfälligt sammansatta stjärngäng besitter.
©Dan Backman (rec publ i SvD 120114)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera