kritik sedan 1993

Gerhard Nordström: Malmö Konsthall (2012)

IMG_0679Gerhards Nordströms svit Sommaren 1970 visades för första gången 1972 på Galleri Doktor Glas, ett av Stockholms viktigaste gallerier vid den tiden. Nordströms stora masonitpannåer, där den frodiga svenska sommaridyllen störts av Vietnamkriget fasor i allmänhet och massakern i Song My i synnerhet, passade perfekt in i en tidsanda präglad av vänsterengagemang, proggmusik och FNL-grupper och rönte stor uppmärksamhet.

Målningarna växte fram under tre månader i Maglehem i östra Skåne där konstnären tillbringade sommaren med sin familj. Det lustfyllda arbetet med att fånga grönskan i alla dess färger och former kunde inte radera ut bilderna från kriget och dess offer som fyllde tidningarna. Det trängde sig på och tog till slut fysisk gestalt i det höga gräset och i skuggorna under träden.

IMG_0680När hela sviten nu lånats ihop och visas på Malmö konsthall i en luftigt vackert hängning går det förvisso inte att blunda för att det retoriska greppet är närmast övertydligt. Särskilt i målningen där en påmonterad guldram avskärmar familjen på picknick från krigsoffren alldeles bredvid. Budskapet att vi ej – ännu mindre idag – kan blunda för omvärldens fasor lär inte undgå någon.

Att det ändå, då och nu, fungerar beror på att Nordström är en skicklig och närmast oanständigt förförisk målare. Det är visserligen ett för 70-talet tidstypiskt fotorealistiskt måleri men den tjockt påstrukna färgen ger den sensuella lustkänsla som bara oljefärg kan ge. Att pannåerna är synligt sammanfogade av flera mindre, ungefär som om bilderna växt av egen kraft och krävt större utrymme än konstnären först tänkt sig, bidrar till känslan av att de varit nödvändiga att göra.

Vid sidan av Sommaren 1970 visas verk från alla efterföljande decennier av den idag 86-åriga och fortfarande i allra högsta grad aktiva konstnären. Bilderna från Pompeji och det platta skånska landskapet leder fram till de senaste årens nerfallna träd och rotvältor.

IMG_0692 kopiaSamlade på detta sätt upptäcker jag tydliga förbindelsepunkter med andra svenska konstnärer ur ungefär samma generation. Släktskapet med Jan Håfström, för att ta ett exempel, blir särskilt tydligt i en närbild av den fuktiga skånska myllan och ett stort ödesmättat porträtt av en ”betstuka” (ett sätt att förvara sockerbetor).

Den svartvita grafik som också visas är av mindre intresse. De gnetigt etsade linjerna och det något plakatpolitiska budskapet finner sig inte lika väl tillrätta i samtiden som måleriet.

©Dan Backman Rec publ i SvD 120112 (foto: Dan Backman)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: