Zappa Plays Zappa: Filadelfiakyrkan, Stockholm, 12 november 2010
När gitarristen Dweezil Zappa tar med sig pappa Zappas musik för ännu en turnérunda i världen, den fjärde som når Sverige sedan starten 2006, ligger fokus på albumet Apostrophe (‘) från 1974. Det är helt i linje med senare års trend där artister framför favoritalbum i sin helhet.
Den fyrtioettåriga Zappa junior och hans mycket skickliga och hårt drillade musiker klarar naturligtvis av den komplexa, komplicerade och mycket eklektiska rockmusiken med den äran. Till och med de skruvat humoristiska vokala partierna, som är ovanligt många för att vara en Frank Zappa-skiva, levereras trovärdigt och snyggt av Ben Thomas (som är en, i god mening, utmärkt Zappa-imitatör).
Under Cosmik debris medverkar även FZ själv på storbildsskärm, hans gitarrsolo från en konsert inkorporeras så snyggt med livemusiken att man nästan får en känsla av att han är där. Det här är ett grepp Dweezil Zappa använt sig av tidigare men det har aldrig fungerat så bra som nu.
Såväl gruppen som helhet som Dweezil själv blir bättre och bättre för varje turnérunda på att framföra Frank Zappas krävande kompositioner. Man saknar naturligtvis upphovsmannens märkliga karisma men det uppvägs av den musikaliska kompetensen.
Att Dweezil slutat upp med att bjuda med sig gamla avdankade Zappa-medlemmar från förr är inget att beklaga; vid det här laget har gruppen fördjupat sig så i Zappas universum – och funnit sig så väl tillrätta där – att man inte behöver någon koppling till gamla tider.
Att konserten förlagts till Filadelfiakyrkan är en lätt bisarr omständighet (som FZ antagligen skrattar gott åt i sin himmelska studio). Inte blir det mindre märkligt av att Dumb all over, en drift med amerikanska evangelister, framförs och att Djävulen själv tar fysisk gestalt på scen under framförandet av den typiskt Zappa- tramsiga Titties & beer.
Konserten i korthet:
Gumbo variations: groovig men småtrist uppvärmning med ett instrumentalt spår från Hot rats (albumets tråkigaste). Dweezil spelar sitt solo med ett ljud som efterliknar Sugar Cane Harris elektriska violin.
Apostrophe (‘): lysande framförande av albumet från början till slut. Dweezils soloduett med FZ i Cosmik debris är mycket underhållande och nästan lite rörande. Fast det malande boogiegunget i den avslutande Stink foot saknar kraft.
Redunzl: Jamie King gör ett (alldeles för kort) magiskt bra solo. Snabbt och aggressivt. Och utan några FZ-influenser. Snubben borde släppas fram mer.
Dumb all over: Frank Zappa på storbildskärm i röd sparkdress och ett hårt groovande ZPZ på Filadelfiakyrkans scen.
Jones crusher: kompetent framförande av en tråkig FZ-låt.
Pick me I’m clean: kompetent framförande av en tråkig FZ-låt.
Inca roads: FZ gör solot själv från storbildsskärmen.
I promise not to come in your mouth: vid det här laget börjar man bli lite mätt på Zappa-solon (vare sig de kommer från FZ själv från andra sidan graven eller Dweezil i verkliga livet).
Extranummer:
Baby snakes: kompetent framförande av en tråkig FZ-låt.
Titties & beer: jorå, den är kul även utan FZ själv på scen.
Muffin man: mäktigt manglande slut på ännu en bra ZPZ-konsert.
©Dan Backman Rec publ i SvD 101114
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera