kritik sedan 1993

Carlos Santana: Globen, Stockholm, 27 oktober 2010

Redan efter tre låtar har man fått fler gitarrsolon än under en hel genomsnittlig Globen-konsert. Inte mig emot, Carlos Santana, 63, är ju fortfarande en av rockmusikens stora gitarrister. Fortfarande kreativ och dynamisk, även om han inte just denna kväll når några riktigt rysningsframkallande nivåer i sitt spel.

Dessutom är det ju Santanas gitarr som, tillsammans med en konstant smattrande och kokande slagverkssektion, utgör själv fundamentet för musiken. Allt annat, och alla andra, är tillägg. Har man svårt för gitarrsolon och slagverk har man svårt för Santana. Konstigare än så är det inte.

Med slagverkarna Raul Rekow och Karl Perazzo, trummisen Dennis Chambers och basisten Benny Rietveld på scen blir det naturligtvis mycket  övertygande när gruppen håller sig till Oye como va och de andra klassikerna från sent 60- och tidigt 70-tal. Blundar man är det som att förflyttas till en annan tid. Det fungerar även när repertoaren hämtas från Carlos Santanas senare soloalbum, de som (tyvärr) lutat mer åt lätt salsapop än tung latinrock och som gett honom en ny publik.

De stora problemen uppstår, som vanligt, när man ger sig in på mer renodlad rock. Att som här – och på det senaste gräsliga albumet med den gräsliga titeln Guitar heaven, The greatest guitar classics of all time – göra grötiga versioner av Back in black (det borde vara förbjudet att kombinera AC/DC med rap), Riders on the storm och Sunshine of your love blir till publikfriande stickspår som leder bort från den inslagna vägen. Med två sångare som klarar alla genrer, fast på ett helt igenom anonymt sätt, förvandlas gruppen till ett simpelt coverband.

Hellre då en cover på John Coltranes monumentala jazzklassiker A love supreme (Carlos Santana har en t-tröja med en bild på saxofonisten). Dessvärre får den mest tjäna som bakgrund till en söt hippie-predikan om att att vi alla består av kärlek och ljus. Fina men flummiga tankar i exakt samma skola som vår egen new age-profet Di Leva.

Att mannen från San Francisko fortfarande har förmåga att hitta nya lämpliga låtar att göra covers på demonstreras med kraft när bandet helt överraskande, efter en skönt gungig No one to depend on, kommer in på Tommy James & The Shondells sublima latinsoulklassiker Crystal blue persuasion. Låten, som efter att Carlos Santana fått den på hjärnan tagits upp på repertoaren under den pågående världsturnén, får in musiken i en mjukare och souligare andningsrytm och borde bli obligatorisk på alla kommande konserter.

©Dan Backman Rec publ i SvD 101029

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: