kritik sedan 1993

Einar Jolin: Liljevalchs, Stockholm (2010)

Det är bra att Liljevalchs gör en retrospektiv ägnad ”eleganten” Einar Jolin. Särskilt bra är det att Mårten Castenfors och medkommissarien Karolina Peterson valt att lyfta fram även de delar av Jolins konstnärsskap som av många slentrianmässigt ansetts vara svaga.

För nog är Einar Jolin intressant. Och då inte bara för det livfullt expressiva måleri han influerades till under studietiden i Paris på 1910-talet, och som sedan kommit att bli det som säljs för höga summor på auktioner. Minst lika intressant, och betydligt mer personligt, är det måleri han kom att ägna sig åt från mitten av 1930-talet. Det som fick hans stockholmsskildringar att liksom stelna och bli alldeles tysta. Utan pigga vågor och tuffande ångbåtar vid Skeppsbron och livfullt folkliv i kontinentala städer.

Utsikterna över Slussen och mot Stadshuset, kompletterade av stilleben och porträtt av artister och mondäna stockholmare, blev de tre huvudspår som Jolin skickligt förvaltade. Men som han varken utvecklade eller förfinade i någon nämnvärd grad; han fann sitt uttryck, sedan hände inte så mycket mer fram till bortgången 1976.

Utställningen är rakt på sak med en harmonisk men kanske lite tråkigt konventionell hängning. Kronologin har undvikits till förmån för en tematisk disposition, med ett särskilt roligt rum ägnad hans lite knasiga djurmålningar. Det bäddar för jämförelser och upptäckter och visar på den oftast falska bilden av konstnärers linjära utveckling; här kan man se stilgrepp hoppa lite hur som helst mellan decennierna.

Stockholmsvyerna har sitt värde både som tidsdokument och måleri. Människor ser man inte så mycket av istället är det bilar och båtar som står för rörelsen. Ibland kan jag komma att tänka på Kalle Berggrens stockholmsskildringar från 70- och 80-talen. Fast då var staden befolkad av arga demonstranter och ännu argare poliser.

Jolin porträtterar hellre stadsborna i elegant möblerade rum. Perfekt ekiperade och med alla anletsdrag på plats utstrålar de en estetiskt tilltalande tomhet. Så kan man också göra, det finns ju ingen lag som säger att porträtt måste vara psykologiserande. Såväl för porträtten som det övriga målningarna gäller att de ter sig bättre på distans. På nära håll förvandlas det summariska till något närmast ofärdigt.

Utställningskatalogen har stora bilder, guldanfanger och ett överdimensionerat typsnitt. Kommissarierna förklarar sina intentioner och Ebba von Sydow anlägger ett samtida modeperspektiv på konstnären. Det är bra. Sven-Olov Wallensteins filosofiska resonemang kring begreppet skönhet känns dock mest som ett överflödigt tillägg. Han nämner ju inte ens Einar Jolin. Och varför är det biografiska årtalsrabblandet så summariskt och torrt?

©Dan Backman Rec publ i SvD 101029

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: