The Beatles: Stereo box set/In mono (Apple/EMI, 2009)
Skivbolagsbjässen EMI har sedan John, Paul, George och Ringo stängde butiken 1970 misskött den ur alla aspekter ovärderliga Beatles-katalogen. Vare sig det rört sig om återutgivningar, icke utgivet material eller kompilationer har man saknat logik och en övergripande vision.
Anthology-serien utgjorde en intressant och omfattande djupdykning i arkiven, likaså den omfattande och lyxiga dvd-utgåvan av filmen Help!, men annars har det ofta rört sig om konstigheter som den ”nakna” utgåvan av Let it be eller George och Giles Martins bearbetande av Beatleslåtar till en nycirkusföreställning.
Ett särskilt beryktat lågvattenmärke nåddes när man 1987 släppte samtliga tolv Parlophone- och Apple-album på cd med undermånligt ljud. EMI var förvisso inte ensamma om att slarva – det tog många år innan skivbolagen insåg att det fanns pengar att tjäna på bra ljud och expanderade utgåvor med välgjorda omslag – men då det gällde världens genom tiderna största och mest inflytelserika popband förväntade man sig mer.
När EMI efter 22 års väntan ånyo ger ut samtliga album på cd – både separat och samlade i en box med stereomixar och en med monomixar – har stor och kärleksfull möda och omsorg lagts ner för att få allt rätt.
En dedikerad skara herrar har jobbat i fyra år på att göra materialet ljudmässig rättvisa. Man har använt sig såväl av sextiotalsutrustning som teknik av idag för att polera fram ett ljud som i en hygglig anläggning nästan tar fysisk gestalt mellan högtalarna.
Det finns kanske hifi-entusiaster med anläggningar i hundratusenkronors-klassen som kan krama ut mer av de gamla vinylerna, men även de torde instämma i att de här remastrade cd-skivorna ger musiken en attraktiv krispighet, större dynamik och en luftig separation mellan instrumenten och sången.
Det enda knepiga är att stereomixarna som putsats upp är av den gamla skolan där sång och komp till stora delar drastiskt separerats till vänster och höger. Det känns lite udda att lyssna på i hörlurar.
Det ambitiösa arbete som lagts ner på att få Beatles-albumen att låta bra igen har tyvärr inte någon riktig motsvarighet i research, omslag och förpackning. De monomixade albumen har föredömliga omslag utformade och tillverkade i Japan som underbart exakta repliker av originalomslagen, men de steromixade albumen har tyvärr getts modifierade utvikbara omslag.
De cd-häften som inkluderats till varje album innehåller förut ej sedda bilder och en hel del intressanta kommentarer, men varför man inte tagit med låttexterna, som saknades på de flesta originalalbumen, och fler detaljerade produktionsuppgifter är obegripligt.
Det hade exempelvis varit roligt att få reda på exakt vem som spelade vad på samtliga låtar (för information om sådant vänder man sig lämpligen till Ian McDonalds insiktsfulla, inspirerade och mycket omfattande En revolution i huvudet, som noggrant går igenom Beatles samtliga inspelningar).
De minidokumentärer som medföljer varje album är roliga att se men ger, trots en hel del aldrig förut hört eller sett material, inget nytt till Beatleshistoriken.
Men trots invändningar – och trots att jag som Beatlesfundamentalist vänder mig mot att det är den amerikanska lp-utgåvan av Magical mystery tour som tagits med och inte den europeiska ep:n – så är det svårt att inte rekommendera inköp av stereoboxen eller monoboxen. Den som väljer några av de separata utgåvorna missar möjligheten att närstudera den turbosnabba och av motsättningar laddade kreativa utvecklingen och den häpnadsväckande produktiviteten.
Från det första glada albumet Please please me till det trasiga Let it be, gjort av ett band som redan fallit sönder i sina beståndsdelar, handlar det om nyskapande popmusik i sin renaste, mänskligaste och mest kreativa form, där tramsigheter lever sida vid sida med seriösa ljudexperiment. Beatles monumentala genomslagskraft och inflytande – musikaliskt, textmässigt, visuellt, ideologiskt – gör dessa nyutgåvor viktiga inte bara ur en konstnärlig synvinkel utan även nödvändiga för att förstå den tid vi lever i.
©Dan Backman Rec publicerad i SvD 090909
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera