Fibes, Oh Fibes!: 1987 (Universal, 2009)

Det hörs inte att Fibes, Oh Fibes! har bantats från sex till tre medlemmar. Christian Olsson sjunger ju lika oefterhärmligt uttrycksfullt som alltid – det låter som om han har gröt i kinderna – och albumet, det tredje i ordningen, är precis lika lyxigt storslaget och kaxigt självsäker som föregångarna Still fresh och Emotional.

Produktionen är till och med ännu tajtare än förut, vilket kan bero på att de tongivande fibbarna Christian Olsson och Mathias Nilsson, som själva tidigare producerat allt, denna gång tagit experthjälp av bröderna Petter och Pontus Winnberg. Tillsammans med Nils Törnqvist har de skapat en skimrande och elastisk ljudbild som på samma gång känns attraktivt luftig och slagkraftigt komprimerad.

De kvarvarande medlemmarna – Christian Olsson, Mathias Nilsson och Edvin Edvinsson – är fortfarande lika besatta av det sena 80-talets syntiga och souliga pop, något de närmast övertydligt visar med albumtiteln.

Men trots att Spandau Ballet-mannen Gary Kemp varit med om att skriva den söta och lite ledsna balladen Stuck on you – och trots att Kim Wilde och Björn Skifs gästsjunger på varsitt spår – blir det inte så entydigt 80-talsaktigt som albumtiteln indikerar.

Svante Halldins trumpet i öppningsspåret Dubious vinkar exempelvis åt Burt Bacharachs härliga 60-tal och New York City strävar mycket mer åt ett soft västkustrockigt 1977 än ett hårt syntigt 1987. Mitt inne i Mattias Franzéns sofistikerat snygga gitarrsolo fattar man att det är mer än en strävan, då förstår man att hela låten gjort ett mycket lyckat studiebesök på inspelningen av Boz Scaggs västkustklassiker Down two then left.

Kim Wilde-duetten ekar förstås av 80-tal – hon sjunger precis som om hon var 20 år gammal – men allra mest 80-tal låter det om duetten med Björn Skifs, My calender. Den skulle mycket väl kunna varit ett inspirerat bidrag av Lasse Holm till Melodifestivalen 1987.

Fibes Oh, Fibes! har som grupp, antagligen helt medvetet, en lite störig och kaxig utstrålning. Fast bakom fasaden som jobbiga moppekillar i för små täckjackor finns duktiga musiker av den gamla skolan som bara vill få till den perfekta poplåten. Om och om igen.

©Dan Backman Rec publ i SvD 090902