Brian Wilson: Konserthuset, Göteborg, 30 augusti 2009
Beach Boys-legenden Brian Wilson har under 2000-talet besökt Sverige med konsertversioner av albumklassikern Pet sounds och dess mytomspunna uppföljare Smile. Det har varit ambitiösa och gripande kraftprov av en av 1900-talets största musikprofiler, kärleksfullt stöttad av ett gäng hängivna lärjungar som sett till att den av droger och mediciner stukade Wilson fått möta en både ny och gammal publik.
När den 67-åriga Kalifornien-ambassadören besöker Sverige igen, för en konsert i Göteborg, har det utspejsat konstmusikaliska anslaget och de flesta av de solvarma subtiliterna från de nämnda konserterna tyvärr lämnats kvar hemma i Los Angeles.
Det är som om Wilson och de nio männen och den enda kvinnan – varav de flesta hängt med Wilson sedan han återuppstod från sin zombietillvaro i mitten av 90-talet – denna gång mest av allt velat rocka sin publik upp ur bänkarna med surflåtarna och bilåkarlåtarna som han skrev för de stämsångande unga männen i Beach Boys under några väldigt hektiska år på 60-talet.
Det hörs redan från start att det ska bli en kväll i tunggungets tecken. California girls är en fantastisk poplåt men här rullas den ut som en tjock ryamatta i murriga färger.
Brian Wilson har som vanligt satt sig bakom en klaviatur, som han knappast rör, och med en skärm med texterna till höger. Han pratar en hel del mellan låtarna, men han talar så snabbt och sluddrigt att det är svårt att uppfatta allt. Jag hör i alla fall att han presenterar The little girl I once knew, inte någon av de mest kända låtarna, som en av de bästa. Innan han framför den i sitt original gudomligt vackra God only knows kräver han, på sin något burdust humoristiska sätt, stående ovation. Tyvärr görs den i en version som inte är värd mer än en varm applåd.
Men det är ändå den och de andra mer finstämda poplåtarna som är konsertens behållning. Don’t worry baby och Wouldn’t it be nice är popmusik i sin renaste och vackraste form och det är alltid lika gripande att få höra dem med sin upphovsman, även om han i just dessa får stor – och absolut nödvändig – sånghjälp av Jeff Foskett.
Visst är det kul med Chuck Berry-rockiga bagateller som Little deuce coupe och Surfin’ USA också, fast det kan inte hjälpas att det är snabb popmusik avsedd att framföras av unga amerikanska grabbar i ljusblå skjortor, med en piprökande despotisk pappa Murray Wilson i kulisserna. Inte av fullvuxna män med gedigen musikalisk utbildning på ett konserthus i Göteborg, även om de gör det, det måste påpekas, utan att någonsin bli patetiska.
Brian Wilsons återkomst till popscenen har varit ett mindre mirakel. Vem hade kunnat drömma om att få höra hela Pet sounds och det slutligen sammanfogade Smile-projektet från en scen? Vem hade kunnat tro att Wilson skulle göra ny bra musik?
Men nu – det blev väldigt tydligt under Göteborgskonserten – har vi kommit till vägs ände. Vi som avgudar Beach Boys och Brian Wilson har ju redan fått allt vi önskat och bett om.
När den trötta och tilltufsade nallebjörnen lufsar ut i kulissen efter ett andra extranummer – en stel version av Love & mercy – och säger ”see you next time” vill man bara – för vår och hans skull – hoppas att det inte blir någon ”next time”.
Att han istället kunde vila den svaga rösten och bara ta det lugnt hemma i villan i Los Angeles. Kanske spela in lite ny musik, som det förra året utgivna albumet That lucky old sun, otroligt nog hans bästa soloalbum någonsin.
Men att ställa sig på scen med en oduglig ljudtekniker, ett ofokuserat band som har tekniska problem med en hyrd utrustning och rastlöst riva av de mest kända låtarna devalverar hans status som en av de största popkonstnärerna någonsin.
©Dan Backman Rec publ i SvD 090901
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera