Stephen Sondheim: Road show (Nonesuch/Warner, 2009)
Stephen Sondheim, född 1930, är den amerikanska musikalvärldens nestor. Måhända är han mest känd för den morbida historien om barberaren Sweeny Todd – som häromåret blev till en bloddrypande film av Tim Burton, med Johnny Depp och Helena Bonham Carter som gothparet Sweeny Todd och Mrs Lovett – men hans tunga meritlista sträcker sig ända bakåt till 1954 då han slog igenom på Broadway med texterna till West side story.
Road show, Sondheims senaste verk, har en lång och krånglig tillkomsthistoria. Ursprungligen gick den upp i New York 1999, fast då under namnet Wise guys. Sondheim och John Weidman, som skrivit librettot, fortsatte emellertid jobba med produktionen och 2003 sattes den upp under namnet Bounce. Den föreliggande inspelningen härstammar från 2008 års uppsättning.
Road show bygger på Alva Johnstons bok The legendary Mizners, en berättelse om de lycksökande bröderna Addison och Wilson, de första öppet homosexuella karaktärerna i en Sondheim-föreställning. Med guldrush i Alaska och fastighetsaffärer Florida utvecklar det sig till en berättelse om frimodig entreprenörsanda i det tidiga 1900-talets USA.
Musikaliskt är det strålande, med starka melodier, vitalt oförutsägbara arrangemang och lysande uttrycksfulla framföranden av en genomproffsig ensemble. Jämfört med den inspelning som gjordes 2003 (då under namnet Bounce) är det både vassare och mer stringent.
Sondheim behärskar konsten att skriva örhängen som kan mäta sig med Jerome Kern och Irving Berlin, särprägeln ligger i att han kontrasterar den attraktiva melodiken mot spänstig rytmik och harmoniskt kärva passager som inte så sällan påminner om Hanns Eisler och Kurt Weil.
För den som söker mer tuggmotstånd än vad Björn och Benny eller Andrew Lloyd Webber kan erbjuda är Road show definitivt värd att kolla upp.
©Dan Backman Rec publicerad i SvD 090729
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera