Neil Young: Where the action is, Stora skuggan, Stockholm, 12 juni 2009
Det går bra för Neil Young. Vare sig han ger ut album med ekologisk bilåkarrock, mastodontboxar eller reser runt till konsertestrader och festivaler världen runt så möts han med respekt och jubel.
Att både El Perro Del Mar och Hello Saferide-Annika i intervjuer uttryckt sin beundran är ett bevis så gott som något att han når andra än sina generationskamrater.
Det går bra, mycket bra till och med, även när 63-åringen avslutar första dagen på Stockholmsfestivalen Where the action is. Regnet har upphört och området framför den största festivalscenen, Mirror, har fyllts på under spelningarna med Olle Ljungström och Dundertåget på de andra två scenerna, High voltage och Royale.
Den lufsiga kanadensaren, som vanligt i jeans och rutig skjorta, inleder ensam med akustisk gitarr och munspel. From Hank to Hendrix är inte någon av hans största låtar, men han gör den med den tyngd som bara en genuint autentisk rockfarbror från 60-talet kan göra.
Fram till avslutningen med Rockin’ in the free world – en publikfriarlåt som dras ut onödigt länge – och det fina extranumret Cowgirl in the sand är den nästan två timmar långa spelningen ett skolexempel på effektivt konventionell konsertdramaturgi där intensiteten följer en konsekvent stegrande kurva.
Man må ha invändningar på detaljnivå, låtval exempelvis, men när det gäller helheten är det framfört med en sådan förkrossande tyngd och auktoritet att man inte kan göra annat än att åka med.
Efter soloframföranden av Don’t let it bring you down och Mother earth (där han kompar sig själv på en praktfull tramporgel) görs en förtjusande countryrockig Comes a time med hela det ålderstigna bandet, följd av Heart of gold, Old man och Unknown legend.
Sedan, när Young mödosamt vevat igång Hey hey, my my är det elektricitet och oborstade gurasolon som gäller, med en höjdpunkt i Cinnamon girl. Jag saknar episka mästerverk som Like a hurricane och Cortez the killer och Youngs gitarrspel är lite ofokuserat. Men ändå, vem kan spela så här hårt utan att det blir aggressivt, så tungt utan att det blir tungfotat?
©Dan Backman Rec publ i SvD 090614
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera