Zappa plays Zappa: Cirkus, Stockholm, 8 juni 2009
Det är inte lätt att verka i tunga musikerpappors skugga. Den snart fyrtioåriga Dweezil Zappa har, efter försök att få igång en solokarriär, valt en lite ovanlig väg genom att med en ung generation musiker förvalta pappa Zappas arv. Och – med måttlig framgång, bör tilläggas – förmedla det till en ung generation lyssnare.
På den tredje turnévända som når Sverige, och ett fullsatt Cirkus, har han med sig en både slimmad och trimmad laguppställning. Istället för någon gammal Zappa-kompis från förr (som aldrig varit några höjdare typ George Duke eller Ian Underwood) har han adderat en ny ung sångare vid namn Ben Thomas.
Thomas är ett fynd som klarar av låtarnas komplicerade vokala partier med den äran. Då han till och med kan leka Frank Zappa själv utan att det blir pinsamt framstår det som obegripligt varför trummisen Joe Travers tillåts sjunga Cosmic debris och blåsaren och klaviturspelaren Scheila Gonzalez får ta sig an Village of the sun.
Urvalet spänner från More trouble every day, från första albumet Freak out!, till Bamboozled by love från Tinseltown rebellion. Höjdpunkten nås någonstans i mitten med den tvådelade The black page, en fulländat snårig och oöverträffad symbios av konstmusik och rock.
Det är en till stora delar fantastisk konsert. Men närmare tre timmars superintensivt musicerande på högsta tänkbara nivå – med sjukt många solon – kan även göra den mest hängivna Zappa-beundrare snurrig i bollen. Särskilt om man har en VIP-biljett som inkluderar fyrtiofem minuters nördigt underhållande soundcheck (jo, nog kände man sig som ett original när man satt där, det sa erkännas).
Den långa väntan på att få komma in till soundchecken uppvägdes av att man fick höra ett genomdrag av det surfrockiga ledmotivet till Lumpy gravy och en skön version av King Kong.
©Dan Backman Rec publ i SvD 090610
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera