kritik sedan 1993

Neil Young: Archives Vol. 1 (Reprise/Warner, 2009)

Med tiden har dokumentation och arkeologiska utgrävningar av pop- och rockmusikhistoria blivit en viktig och lukrativ gren för skivbolag, artister och bootleggare.

Bob Dylan skärskådas kontinuerligt in i minsta detalj, till fansens oerhörda förtjusning. Samma sak med Brian Wilson och Frank Zappa, vid sidan av Dylan två av 60-talets mest produktiva och profilerade ikoner.

Med den efterlängtade och minst sagt omfattande Archives-boxen kommer Neil Young inte bara upp i Dylan-nivå, han tar ett steg till och för upp dammsugandet av obskyra dammkorn till en ny teknologisk nivå.

Boxen har varit på gång i tjugo år. Anledningen till att den skjutits upp fler gånger än man kan räkna till beror inte bara på den egensinniga folkrockarens perfektionism utan även på att Young inväntat blu-ray-tekniken. Förutom den bästa bild- och ljudkvaliteten ges möjlighet ladda ner alla kommande fynd – musik, filmer, dokument – som de djupt grävande Neil Young-arkivarierna hittar.

Denna recension baseras på dvd-versionen, som Young motvilligt gått med på att släppa tillsammans med en cd-version (utan det visuella arkivmaterialet). I ett försök att möta ljudfreaken har jag kopplat datorn till en rörförstärkare och 70-talshögtalare. Jag måste säga att det låter utmärkt. Även genom datorhögtalarna.

De tio skivorna – och den inbundna klippboken – ägnas Youngs första decennium. Från high school-bandet The Squires i Winnipeg, över inspelningar med Buffalo Springfield, Crosby, Stills, Nash & Young, Crazy Horse och solo, fram till 1972.

Urvalet inkluderar såväl de självklara hittarna i studioinspelningar som obskyra liveinspelningar och alternativa mixar. Den sista dvd-n ägnas helt åt spelfilmen Journey through the past, som gjorts tillgänglig för första gången sedan pemiären 1973. Ett tålamodsprövande filmexperiment – lika obegripligt som Greendale – av en rockstjärna med fri tillgång till gräs och för mycket pengar att spendera.

Här finns naturligtvis hur mycket bra musik som helst men inget direkt häpnadsväckande fynd som förändrar bilden av kanadensaren. Den stora förtjänsten med detta något kaotiska och grötigt formgivna uppslagsverk – komplett med en interaktiv tidslinje – ligger istället i den fördjupade bild som ges. Mängden av musik, dokument, bilder, filmer, omslag, tidningsurklipp, intervjuer och, inte minst, jätterolig radioreklam, gör att det nästan känns som att surfa runt på nätet.

Tre sköna filmklipp ur arkivet:

Crosby, Stills, Nash & Young (med Young på orgel och sång) filmade på en liten hippiefestival i Big Sur.

Neil Young stämmer gitarren åt en hippie i Washington square park så att han ska kunna spela Cinnamon girl på den.

En gulligt blyg Neil Young berättar att han skriver ledsna låtar även när han är lycklig.

©Dan Backman  Rec publ i SvD 090603

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: