Laura Pausini: Cirkus, Stockholm, 22 maj 2009
Laura Pausini var senast i Sverige för fyra år sedan. Även då var det Eurovision Song Contest-tider. Det ser nästan ut som en tanke, då såväl Laura Pausini själv som hennes italienskt dramatiska schlagerpop skulle smält in naturligt i förra veckans final av den europeiska musiktävlingen.
Det var dock länge sedan som Laura Pausini behövde hjälp att nå ut. Eller bevisa något. Idag är hon en superstjärna över hela världen, så stor i latinska länder att hon även gör spanskspråkiga versioner av sina album.
Hennes internationella attraktionskraft märks på Cirkus, där den stora publik som kommit ger bifall både på italienska och spanska. Pausini, som är en artist med hundraprocentig scenisk närvaro, plockar skickligt upp responsen och överbryggar avståndet mellan scen och salong. Vid ett tillfälle tar hon upp en frimodig och mycket pratglad tjej från Uruguay på scen. ”You like to talk, like me”, konstaterar hon och sjunger sedan lite med den överlyckliga tjejen. Lite senare tar hon en sväng på parkett utan att det känns det minsta ansträngt eller hysteriskt, och presenterar pappa Pausini som står vid utgången. Han är alltid med sin dotter.
Vid sidan av den spontana och mycket underhållande interaktionen med publiken är det en hårt hållen och grandios show som Laura Pausini bjuder på. Scenen har två trappor och en stor skärm för projektioner och filmer. Fem klädbyten hinns med; från ett svart tajt fodral till extranumrets svarta väst över vitt linne. Däremellan både guld och silver.
Musikaliskt är det – på gott och ont – stabil fyrhjulsdrift på framförandet. Laura Pausini gör en popmusik som kör i hjulspår från 90-talet och som får sin karaktär helt och hållet genom hennes charmiga utstrålning och oerhört starka och genomträngande röst.
Första tredjedelen var lite för stabbigt rockig, men från och med den härliga gamla godingen Strani amore blev det mer utrymme för det melodiösa, med underbart melodramatiska versioner av Vivimi och, en tyvärr för kort, Le cose che vivi. Siamo noi och Gente vävdes in i ett medley, men den ljuvliga Incancellabile gavs tack och lov mer utrymme och hade dessutom försetts med ett nytt ursnyggt körarrangemang.
©Dan Backman Rec publ i SvD 090524
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera