Laleh: Västersalen, Sigtuna, 23 september 2009
Det känns logiskt att Laleh Pourkarim inleder sin lilla höstturné på en folkhögskola. Hela hennes artistiska framtoning är ju att likna vid en ämneskurs i svenskt popartisteri. Eller snarare, en undersökning av de skrivna och oskrivna lagar och regler som gäller för svenska (och internationella) popartister.
Som få andra har hon, med stort egensinne, styrt och ställt med sin framgångsrika karriär. Från låtskrivande till marknadsföring har hon full kontroll – eller ska vi säga full bestämmanderätt – vilket inte alls är lika självklart som det kan låta.
Konserten i den lilla Västersalen i Sigtuna folkhögskola genomför hon helt solo och kan, om man så vill, ses som en undersökning av de speciella villkor som gäller för spelningar på egen hand.
Med sin charm, karisma och uppenbara musikaliska och textmässiga talang klarar hon naturligtvis av det hela, även om hon tramsar bort en hel del i onödan. Att hon en bit in i konserten till synes spontant reagerar över det inarbetade växelspelat mellan artist och publik – att det till exempel applåderas efter en avslutad sång – blir i sammanhanget en naturlig del av konserten.
I några låtar loopar hon sig själv. Hon gör det inte alls lika viruost som Theresa Andersson, men hennes egen förtjusning över att hon själv kan bli till en liten orkester är gullig och smittar av sig.
Som bäst, och mest egensinnigt, är det när hon ackompanjerar sig själv på gitarr. Och när hon pratar. Vid pianot hemfaller hon nästan alltid till de banalaste av ackordgångar.
Märkliga, fantastiska sånger som ”Mamma” och ”Bjurö klubb” lyser upp en konsert som skulle behöva stramas till lite. Det finns något bra i att Laleh så att säga lär sig artisteriet framför sin publik, man blir del av en arbetsprocess. Samtidigt önskar man att hon skulle kunna släppa något av bekräftelsebehovet, att hela tiden få syn- och hörbar respons av sin publik. Men det kommer nog med tiden.
©Dan Backman (rec publ i SvD 090925)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera