Zappa plays Zappa: Cirkus, Stockholm, 14 oktober 2007
Zappa plays Zappa är inget coverband. Det kan ju knappast vara det när Dweezil Zappa är kapellmästare och gitarrist och Zappa-arkivets främste arkivarie Joe Travers sitter bakom trummorna.
Snarare handlar det om att föra ett unikt kulturarv vidare. Sett som sådant är det verkligen en strålande insats som görs av Dweezil, Travers och de övriga sex musiker som reser med på denna andra omgång av Zappa plays Zappa.
Vill man ha något som matchar the real thing, alltså Zappa och The Mothers, när det begav sig, är det upplagt för en viss bevikelse. Ingen, och då menar vi absolut ingen, kan ersätta Frank Zappas utstrålning, inte ens hans snälla son Dweezil. Det är lika tydligt på Cirkus i oktober 2007 som på Hovet i maj 2005.
Inför första turnérundan var jag – och säkerligen andra zappaister – ganska så upphetsade. De högt uppskruvade förväntningarna infriades inte helt, men visst var det kul att höra de gamla mästerverken i snygga och välspelade versioner. Det gäller även denna konsert.
Grundbandet är intakt denna andra gång, fast istället för gästartisterna Steve Vai, Napoleon Murphy Brock och Terry Bozzio har Dweezil denna gång nöjt sig med att ta med sångaren och gitarristen Ray White som en autentisk koppling till gamla tider.
Det är ett konstigt val, då White tillhör de mindre profilerade sångare och musiker som varit med i Zappas band. Frågan är hur Dweezil resonerar. Är det så att han inte vill eller har möjlighet att ta med någon eller några av de mer profilerade musikerna?
Hur kul skulle det inte vara om någon av makarna Underwood skulle följt med? Eller Don Preston och Jimmy Carl Black. Drömmen vore förstås att få med George Duke. Det är inget fel på den nuvarande klaviatursapelaren Aaron Arntz, men Duke skulle verkligen kunna sätta sprätt på musiken.
Nåja, Dweezil är en mycket bra gitarrist – en av konsertens höjdpunkter är exempelvis hans långa fantastiska gitarrsolo i Pygmy Twylight (som ger stående ovationer av den genomgående entusiastiska publiken) – men för att vara son till Frank Zappa är han häpnadsväckande okarismatisk. Jo, han verkar jättesnäll och gullig – i början visar han till och med upp sin lilla dotter – men någon scenpersonlighet är han inte.
Tyvärr kan man säga detsamma om resten av bandet. Sheila Gonzales, blås, saxofon och sång, ser lite ut som Ruth Underwood, basisten Peter Griffin liknar Tom Fowler (även om den sistnämnda aldrig skulle stå så bredbent som Griffin). Andre gitarristen Jamie Kime – som gör ett lysande solo i Duprees paradise – liknar ingen gammal Mothers-medlem men ser istället ut som Doors-gitarristen Robbie Krieger.
Men även om de inte lever upp till gamla tiders Zappa-musiker så gör de musikaliskt sett ett mycket gott jobb. Vilket innebär att det låter väldigt bra om bandet (inklusive ljudmixen).
City of tiny lights är en av Zappas tristare låtar (obegripligt nog spelades den även 2005) och Willie the pimp låter rätt mesig, men några låtar från Absolutely free sitter desto bättre. Roligast är det när man, som Dweezil själv säger, ger sig på de riktigt svåra låtarna Dog breath och G-spot tornado. Sådan musik är helt unik för Zappa och kulturbärararna under Dweezils ledning framför dem koncentrerat och inspirerat.
Muffin man och Cosmic debris görs tillsammans med Zappa själv (filmsekvenser från 1981 och 1977). Vet inte riktigt hur det går till, men synkroniseringen är perfekt, vilket gör att man nästan får känslan av att pappa Zappa själv är med.
Konserten är lång, cirka två och en halv timme, men blir aldrig tråkig. I slutet säger Dweezil att man kommer tillbaka nästa år. Gärna det; vi är många som behöver en regelbunden dos Zappa-musik för att må bra. Utan Zappa själv i livet nöjer vi oss utan några problem med Dweezil.
©Dan Backman 071015
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera