kritik sedan 1993

Zappa plays Zappa: Hovet, Stockholm, 19 maj 2006

Det var 18 år sedan Frank Zappa gjorde sin sista Stockholmsspelning. När sonen Dweezil kommer tillbaka till Hovet med ett sjumannaband för att hylla den bortgångna faderns minne har han uttryckt en önskan om att locka en ny generation Zappadiggare.

Han har väl lyckats sisådär. För även om man hittar många unga män – och även en hel del kvinnor – i isladan så är det en förödande majoritet av manliga fyrtioplussare som samlats. Många dessutom av sorten med hästsvans. Så brukar det alltid vara när spillrorna av 60- och 70-talets progressiva rockgrupper kommer på besök.

Zappa plays Zappa är förstås något betydligt större än ett simpelt coverband. Sammanplockat och mastermindat av den 37-åriga Dweezil Zappa, och med de gamla Zappamusikerna Napoleon Murphy Brock, Terry Bozzio och Steve Vai som gäster, är det nästan att betrakta som en ny upplaga av Zappas grupp Mothers of Invention. Som ju när det begav sig var en grupp stadd i ständig förändring.

Men, det ska sägas från början, utan den karismatiska och demoniska Frank Zappa, och de musikeroriginal han alltid samlade kring sig, blir det ändå inte mer än ett eko från gamla tider. Jo, det är en mycket bra konsert, inte tu tal om saken, men det kan inte hjälpas att det hela tiden känns det som att stjärnan lämnat scenen.

För oss som levt med Frank Zappas musik under många, långa år är det förstås stor underhållning att få höra alla gamla klassiker igen, från Help I´m a rock (från första albumet Freak Out) till City of tiny lights (från Sheik Yerbouiti). Jag hade gjort ett delvis annorlund urval, men med King Kong, Inca roads, Peaches en regalia och Montana med i låtlistan så är det synd att klaga.

Dweezil har drillat sina unga musiker hårt och effektivt så det låter väldigt bra om de ibland överjordiskt komplexa ensemblepartierna. Särskilt bra låter det om trummisen Joe Travers, som i sitt spel lyckas förena två så skilda Zappatrummisar som Chester Thompson och Vinnie Colaiuta.

Av alla Zappaepoker som redovisas klarar denna gruppkonstellation låtarna från mitten av 70-talet allra bäst. Sångaren Napoleon Murphy Brock var en nyckelmedlem under den här tiden och klarar även galant av de låtar som sjöngs av George Duke, även om han knappast klarar Zappas grymma pratsång. Troble every day, i versionen från livealbumet Roxy & elsewhere, görs fullkomligt lysande.

Efter paus kom, som utannonserats, gästerna Terry Bozzio och Steve Vai, däremot inte Ahmet Zappa. Vai och Bozzio bidrog starkt till att göra den helt vansinniga Black page till ett mäktigt intrumentalt epos av den genrelösa karaktär som Zappa behärskade till fulländning. Gitarrguden Vai hjälpte även till att förlösa den inte lika tekniskt ekvilibristiska Dweezil i några gemensamma solon.

©Dan Backman Rec publ i SvD 060521 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: