kritik sedan 1993

Laleh: Skansen, Stockholm, 1 augusti 2006

Det är svårt att inte gilla Laleh Pourkarim. Hennes hyllade, prisade och bästsäljande debutalbum må vara problematiskt spretigt, men på scen lyckas hon med charm, spontanitet, musikalitet och, inte minst, egensinne få ihop de olika musikaliska elementen till en fungerande helhet.

Åtminstone delvis; Sollidenscenen är lite för stor för henne, både mentalt och fysiskt, vilket gör att den kortvuxna 24-åringen inte når fram till alla delar av den stora och brokiga publiken.

Stilmässigt har hon hittat en boplats mittemellan visor i Cornelis Wreeswijk-traditionen och snällt gungande Bob Marley-reggae. Det är ett lite märkligt ställe att vara på, särskilt med tanke på att hon dessutom gör små avstickare ut mot ett mer Police-inspirerat sound kombinerat med en lätt Kate Bush-excentritet.

Bäst gör hon sig med det mer visorienterade materialet, med dess kongeniala sammanflätning av text och musik. En jämförelse med Lisa Ekdahl är ofrånkomlig, fast Laleh är mer bångstyrig ch proggig.

Visor som ”Storebror”, ”Bostadsansökan” och ”Han tuggar kex” framför hon med lika delar säkerhet som uttrycksfullhet, den sistnämnda förses dessutom med en fin och vacker allsångsavslutning. Vi får även en rörande sång om mamma Pourkarim och en nyskriven originell visa med en ännu ej fastlagd titel.

Då är det mer svårsmält när hon och hennes tre musiker – gitarr, bas, trummor – leker Bob Marley & The Wailers. Deras reaggae är, om vi ska vara riktigt ärliga, inte värd namnet. Men på något sätt tar de ändå hem det med charm och ett torrt sound.

Fast när de tar steget över till en än mer anonym mainstreampop blir det inte särskilt kul. ”Forgive not forget”, som kommer mot slutet, är inte alls i nivå med det övriga materialet.

Med på Skansen har hon Stefan Sundström, en mycket väl vald gäst som accentuerar hennes inneboende proggighet. De båda utgör, trots eller tack vare åldersskillnaden, ett optimalt par i några duetter. Helt underbart är det när Laleh med ett stort leende får trumma till Sundströms ”Hur Sabina gör en konst utav att gå” och när hon i en annan duett – jag tror det var Allan Edwalls ”Sommarvisa” – scatsjunger till sitt eget pianosolo. Jorå, man kommer långt på vilja och lust.

Sundström får även framföra några sånger på egen hand. Det klarar han naturligtvis med bravur; med sin lätt vimsiga och burleska framtoning är han en samtidsskildrande proggtrubadur och en estradör av rang.

Man kan dock undra vad tanken är när det blir en fem Sophie Zelmani-låtar lång paus mellan Sundströms inledning och Lalehs framträdande. Då ingen omriggning sker på scenen är det svårt att förstå varför inte Laleh går på direkt. Särskilt inte när risken för regn är överhängande.

Man kan också, om vi nu ska fortsätta gå på den griniga linjen, tycka att konserten blir lite väl utdragen. Mot slutet annonserar hon varje låt som den sista, utan att så blir fallet. När jag till slut cyklar iväg från Skansen, i den absoluta övertygelsen om att konserten nått sitt slut, hör jag på avstånd hur Laleh och hennes musikerkompiar startar upp ännu ett reggaejam. Det känns inte som att man missar något.

©Dan Backman (rec publ i SvD 060803)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: