kritik sedan 1993

Salem Al Fakir (2006)

Salem Al Fakir byter instrument lika obehindrat som han gör musik i olika stilar och med olika konstellationer. 9 augusti (2006) debuterar han med första skivan i eget namn.

Femspårs-ep-n Dream girl tar avstamp i neosoulen, gör ett psykedeliskt folkrockigt krumsprång och landar i en sentimental schlagervisa. Allt på femton minuter. Det är själfullt, originellt och så begåvat att man inte kan undvika försiktiga jämförelser med mångsidiga musikgenier som Stevie Wonder och Shuggie Otis.

– Det roliga är att alla får olika vibbar av musiken, säger den 24-åriga Salem Al Fakir med den smittande entusiasm som bara debuterande artister kan uppbåda.

Själv säger han sig ha dålig koll på andra artister, som så många andra musiker har han istället lagt sitt fokus på det egna skapandet.

Första gången jag hörde Salem var när han häromåret gjorde ett inhopp på klaviaturer och fiol med jazztrumpetaren Goran Kajfes grupp. Jag blev djupt imponerad men hade ingen aning om vem han var. När vi nu träffas förstår jag att han spelat sedan barnsben och att han har en gedigen musikalisk utbildning i ryggen.

– Jag började spela piano och fiol när jag var fyra år gammal, säger han och bjuder på ett tuggummi.

Fiolspelet gick så bra att det ledde till solovioliniststudier i Ryssland under två år, innan bristande lust och disciplin fick hem honom till familjevillan i Huddinge igen.

– Det var inget för mig. Jag var ingen fanatiskt övande ensamvarg, konstaterar han idag.

Under studietiden på musikgymnasiet Södra latin fick den klassiska musiken stryka på foten till förmån för jazzen. Studierna i jazzpiano fortsatte på Musikhögskolan, fast efter ett och ett halvt år på Ackis kom på att han hellre ville ut och lira – jobberbjudandena var många och lockande – än att sitta på skolbänken.

– Jag var en jättedålig elev, hävdar han.

Ep-n Dream girl, som senare i höst följs av ett album, är till största delen ett enmansprojekt; skrivet, framfört och inspelat av honom själv hemma i sovrummet.

– Jag har en väldigt basic inspelningsutrustning – dator, mixer och två mickar – men det funkar. Jag funderar fakiskt allvarligt på att aldrig byta upp mig.

Salem Al Fakir har en arabisk pappa, från Damaskus, och en svensk mamma. Han är född i Sverige och har fem syskon. Alla är utövande musiker.

– Vi har verkligen fått mycket hjälp hemifrån med instrumentköp och skjuts till spellektioner. Det är dit alla pengar gått. Pappa och mamma är musikintresserade men spelar inte själva.

Ni borde ha en grupp tillsammans.

– Ja, egentligen. Men det skulle aldrig gå, vi bråkar för mycket.

Vilka fasta konstellationer jobbar du med just nu?

– Jag jobbar jättemycket med en grupp som vi kallar de3höfvdadeMonster. Vi har turnérat med Snook och PH3. Det har varit många hiphop-akter, men jag är också ute med Wille Crafoord och Örjan Hulthén trio/Fakir Karlsson.

Har du inga problem med att hoppa mellan de olika musikaliska uttrycken?

– Nej, det är bara ett annat ordförråd. Jag trivs bra med det och gör det på mitt eget sätt.

Vad verkar roligast, att fortsätta spela med andra eller satsa på en solokarriär?

– Jag kommer fortsätta med en del andra projekt, men det ska bli sjukt kul att få stå längst fram på scenen själv.

Känner du till Dungen (Gustav Ejstes)? Han är lika oförskämt begåvad som du. Och lika mångsidig.

– Ja. Jag har en kompis som känner honom och han vill gärna sammanföra oss. Det vore jättekul.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 060803

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: