kritik sedan 1993

Bob Dylan: Modern times (Columbia/Sony, 2006)

Bob Dylan är ett mysterium. Ett kraxande, oförutsägbart konstnärsoriginal i vilda västern-kläder och urfånig mustasch. Ett starkt varumärke som kan släppa dåliga album, ge slappa konserter och låna sitt namn till vin- och underklädesfabrikanter (alltså, kan någon förklara vad det där med Victoria´s secret handlade om?) utan att dylanologerna ens överväger att sluta upp med sitt devota analyserande.

Nya albumet, det fyrtiofjärde i ordningen och det första sedan 2001 års Love & theft, är lika mångbottnat, egensinnigt och vidöppet för tolkningar och analyser som någonsin tidigare.

Albumtiteln kan möjligtvis anspela på Chaplinfilmen och Dylans svårigheter att finna sig tillrätta i samtiden, men blir närmast ironisk när man inser att Ted Croners fina omslagsbild är från slutet av 40-talet och att de akustiska och gammaldags ljudande sångerna har ett stämmningsläge som i tid kan placeras före Dylans debut 1962.

Albumets styrka ligger i balladerna, som både är melodiöst böljande och packade med målande bilder och starka iakttagelser. De mer blues- och rockinriktade spåren är inte alls lika övertygande, i alla fall inte musikaliskt sett. Öppningspåret Thunder on the mountain är ett bra exempel på detta; en lam Chuck Berry-liknande sak som överlever endast tack vare Dylans varumärkesskyddade fraseringar och en text där de minst sagt otippade raderna om den unga soulsångerskan Alicia Keyes rdan flitigt citerats i medier; ”I was thinking about Alicia Keyes, couldn´t keep from crying/when she was born in Hell´s kitchen, I was living down the line”.

I övrigt är det en sedvanlig blandning av gnäll och tänkvärdheter, osorterade infall, citat och meningsfulla rim. Dylan tänker och känner och förmedlar det med en flödande ärlig direkthet som – och det måste nog kallas för en bedrift – återigen blir drabbande.

Modern times är ett på alla sätt och vis klassiskt Dylan-album. Det är ingen uppenbarelse, men det har definitivt sina stora stunder och upprätthåller, vilket är nog så viktigt, bilden av mysteriet Robert Allen Zimmerman.

Bästa låtarna:

Spirit on the water. Betagande ballad i mjukt swingtempo och med viss Van Morrison-känsla.

When the deal goes down. Uråldrigt sentimental popschlager med bibliska övertoner. 

Workingmans blues #2. Dylansk arbetsmarknadsanalys över en vackert fallande ackordgång.

Ain´t talkin’. Hypnotiskt omkväde med stråkar och episka kvaliteter.

Beyond the horizon. Typiskt Dylan att mörka att det här är Två solröda segel rakt av, fast med ny text.

©Dan Backman Rec publ i SvD 060828

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: