kritik sedan 1993

Dungen: Nalen, Stockholm, 27 januari 2006

Det börjar i dunkel belysning och med fågelkvitter, men dundrar snabbt iväg med en extatiskt, nästan hårdrockig version av Ta det lugnt.

”Skönt att vara i Stockholm, välkommen till gata Regerings och Nalen” säger Gustav Ejstes efteråt. Jag vet inte om han tänker på det själv, men några kvarter längre ner på Regeringsgatan – och 38 år bakåt i tiden – låg den kortlivade psykedeliska klubben Filips, hemmascen åt band som Hansson & Karlsson och Baby Grand Mothers.

Det är inte alls långsökt att, både bildligt och bokstavligt talat, dra en rak linje från Filips till Dungen-konserten på Nalen; är det några som förstått att ta upp den psykedeliska rockmusiken och placera den i samtiden så är det just Gustav Ejstes och hans kompisar i Dungen.

Det är en lysande konsert, från inledningens fågelkvitter till det friformrockiga slutet. Dynamisk och varierad till sitt upplägg och, med en dryg timmes speltid, lagom lång. Under ett långt instrumentalt parti i mitten av konserten, inlett av Gustav Ejstes tvärflöjt, lyfter det så mycket att man bara gapar; Reine Fiskes feedback-gitarr förenar sig med Fredrik Björlings polyrytmiska trummor, Mattias Gustavssons stadiga bas och Gustav Ejstes besatta dansande med tamburin och sporadiska inlägg på elpiano och hammond. Tillsammans bildar de en och samma musikaliska kropp, alltmedan de tunga Nalen-draperierna förvandlas till en grön granskog.

Det är tydligt att det intensiva turnérandet lyft upp gruppens samspel till en ny nivå. Visst handlar det om ett kollektivt uttryck, utgående från Gustav Ejstes egensinniga låtar, men det är samtidigt lätt att urskilja medlemmarna individuellt. Reine Fiskes sargat skogstokiga gitarr står i en klass för sig, även internationellt. Samma sak med Fredrik Björlings makalöst rörliga och röjiga trumspel. Ingen stilar med sin teknik, men det är ingen barnlek att spela så komplext stökigt som Dungen, det förstår man.

Mitt i allt kommer jag att tänka på Terry Ericsson. Mannen som efter gruppens framträdande på Emmabodafestivalen 2002 i ett retoriskt överhettat angrepp på indiesajten Bomben slog fast att ”Dungen är djävulens hantlangare” och indignerat beskrev hur han såg den förhatliga gamla proggrörelsen ta gestalt i Gustav Ejstes ”handmålade orgel och naivistiska uppsyn”.

Jag vet inte hur indieprofilen Terry Ericsson ser på Dungen idag. Men grejen är att Gustav Ejstes aldrig varit någon representant för nyproggen. Han har låtit sig inspireras av samma psykedeliska urkällor som de flummigaste proggbanden, det är sant. Men det gör honom lika lite till dogmatisk nyproggare som indiehippien Devendra Banhart och indiegruppen Animal collective som hämtat näring ur delvis samma hippiekällor.

Den framgång som Dungen skaffat sig ute i världen, särskilt i USA, har gjort bandet omskrivet men fortfarande inte särskilt stora i det, när det gäller psykedelia, ganska så outvecklade landet Sverige.

Dels beror det på en trög kritikerkår, dels på att Dungens sinnesutvidgande musik faktiskt kräver en hel del av sin publik. Det är inget att slölyssna på; det gäller att hänga med i svängarna och kunna tillgodogöra sig laddningen som finns i spänningsfältet mellan Gustav Ejstes naiva röst och den ibland torndönstunga musiken.

Det är som om de hittat en skogsglänta mellan Merit Hemmingsson och MC5 och där håller på att bygga sig en boning.

©Dan Backman Rec publ i SvD 060129

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: