Toto: Hovet, Stockholm, 3 mars 2006
Toto har under åren fått så mycket skäll och dödförklaringar av recensentkåren, inte minst den svenska, att man för balansens skull ständigt måste påpeka att medlemmarna i Toto gjort smakfulla storverk som studiomusiker. Särskilt gitarristen Steve Lukather och nye medlemmen Greg Phillinganes.
Även som kollektiv har Toto-musikerna haft sina stora stunder. Antar att det är få som förnekar kvaliteterna i låtar som Georgy Porgy, Rosanna eller Africa.
Det problematiska är att gruppen alltid haft en stark dragning åt det bredbenta och svulstiga, något som accentuerats sedan gamle sångaren Bobby Kimball dammats av och tagits tillbaka. Han får visserligen inte sjunga hela tiden, tack och lov; mycket är instrumentalt och en hel del sjungs av Lukather, Phillinganes och ständiga extramedlemmen Tony Spinner.
På det utsålda Hovet är amerikanarna förvisso lika kompromisslöst yxiga som någonsin, vilket inte nödvändigtvis behöver tolkas entydigt negativt, men jämfört med de förra konserterna är det ett nytänt och intressantare Toto vi möter.
Vet inte om det har med nytillskottet Greg Phillinganes att göra. Den utmärkta klaviaturspelaren gör inte så mycket väsen av sig, bortsett ett halvtrist soloparti, men hans närvaro och spelande ger bandet ett vitalare och mer elastiskt groove än de haft på de senaste konserterna.
Caught in the balance, Taint your world och Home of the brave är segt tuggande amerikansk hårdrock med gaphalsen Bobby Kimball på scenkanten. Ett medley med Endless, Isolation, Gift of faith och Kingdom of desire är inte heller så kul, men i stort sett är det ändå två timmars god musikalisk underhållning. Ska man vara petig så är det för mycket av allt, men det ingår i menyn att det ska vara extra mycket av allt, så det är en ganska poänglös kritik.
Steve Lukather gör några riktigt grymma gitarrsolon som är så snabba och tekniskt överjävliga att det blir komiskt, samtidigt som de är personligt kreativa och, därmed, konstnärligt meningsfulla. Fråga mig inte hur han beter sig, men han upprepar konststycket vid flera tillfällen.
Det faktum att samtliga är skickliga instrumentalister brukar absurt nog hållas mot dem (det är en lång historia som börjar med punken), men det är just det som är poängen här. Visst finns det mycket att hämta i det skeva och trasiga, men det finns faktiskt lika mycket att hämta i den passionerade perfektionism som ligger bakom Totos exakta prickande av varje not, ackord och taktslag (nja, kanske inte Bobby då). Att kritisera dem för det är löjeväckande.
När Toto-gubbarna är som bäst uppvisar de också en sentimental ådra av gigantiska proportioner. Kärleksballaden I won´t hold you back är som en romantisk Hollywood-film i widescreen-format; när Lukan mot slutet gör sitt överdramatiska gitarrstick är det som en kameraåkning över en solnedgång i ett storslaget och underskönt amerikanskt landskap.
Tyvärr bryts illusionen när den övergår i en skrikig version av Goodbye girl. Men det är så det är med Toto; man får ta det onda med det goda.
©Dan Backman Rec publ i SvD 060305
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera