kritik sedan 1993

Donald Fagen: Morph the cat (Reprise/Warner, 2006)

Donald Fagen säger själv att Morph the cat avslutar den albumtrilogi som inleddes med den mästerliga The nightfly (1981) och fortsatte med den inte fullt lika mästerliga Kamakiriad (1993).

Fast där The Nightfly textmässigt kan sägas ha rekapitulerat Fagens uppväxt och Kamakiriad var en rapport från medelåldern utgör Morph the cat den idag 58-åriga newyorkarens coolt skruvade utblick över livets analkande slut.

Musikaliskt är Morph the cat till och med ännu bättre än man kunnat vänta sig av Steely Dan-giganten Fagen. Overkligt tajt och groovig förstås, men också en gudomligt inspirerad brygd av jazz, pop och r&b av den gamla mustiga sorten, kryddad med intelligent utmejslade solon och ackordvändningar i den högre matematiska skolan.

Guldkorn? Tja, What I do är en genialisk ”konversation” med den bortgångne Ray Charles   (som alltid varit viktig för Fagen) och Brite nitegown är ett oslagbart argument för att intellektuell jazzfunk är en genre som äger lika stor giltighet idag som på 70-talet. Bara för att ta två exempel.

©Dan Backman Rec publ i SvD 060315

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: