Donald Fagen: Morph the cat (Reprise/Warner, 2006)
Donald Fagen säger själv att Morph the cat avslutar den albumtrilogi som inleddes med den mästerliga The nightfly (1981) och fortsatte med den inte fullt lika mästerliga Kamakiriad (1993).
Fast där The Nightfly textmässigt kan sägas ha rekapitulerat Fagens uppväxt och Kamakiriad var en rapport från medelåldern utgör Morph the cat den idag 58-åriga newyorkarens coolt skruvade utblick över livets analkande slut.
Musikaliskt är Morph the cat till och med ännu bättre än man kunnat vänta sig av Steely Dan-giganten Fagen. Overkligt tajt och groovig förstås, men också en gudomligt inspirerad brygd av jazz, pop och r&b av den gamla mustiga sorten, kryddad med intelligent utmejslade solon och ackordvändningar i den högre matematiska skolan.
Guldkorn? Tja, What I do är en genialisk ”konversation” med den bortgångne Ray Charles (som alltid varit viktig för Fagen) och Brite nitegown är ett oslagbart argument för att intellektuell jazzfunk är en genre som äger lika stor giltighet idag som på 70-talet. Bara för att ta två exempel.
©Dan Backman Rec publ i SvD 060315
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera