David Gilmour: On an island (EMI, 2006)
Undrens tid är inte förbi. I somras återförenades Pink Floyd för ett framträdande på Live Aid-galan och nu kommer ett soloalbum med David Gilmour, hans första på 22 år.
De två tidigare soloalbumen har inte gjort något större avtryck i rockhistorien, men här tycks den 60-årige Gilmour drabbats av inspiration och ett kreativt flyt som fått honom att göra sitt hittills finaste utspel. Inte minst borde det göra alla vänner av Pink Floyd rusiga av lycka då det lätt skulle kunna misstas för ett Floyd-album; den Astronomy dominé-liknande gitarren i Take a breath är bara ett av många historiska ekon för Floydianer världen över att samlas kring (eftersom Gilmour inte ens var medlem i gruppen vid tiden för Astronomy dominé får man se den som en tribut till Syd Barrett).
Om man bortser från några överflödiga gitarrsolon och Gilmours misslyckade försök att spela saxofon är On an island ett lugnt och fint och stundtals gripande album från en av den brittiska rockmusikens stilbildare. Precis lika vackert och Medelhavsvarmt som den grekiska ön Castellorizon, som uppenbarligen utgjort en inspirationskälla. Oj, vad jag längtar dit.
©Dan Backman Rec publ i SvD 060315
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera