kritik sedan 1993

Miles Davis: The Cellar Door sessions (Legacy/Sony, 2006)

1970 hade Miles Davis blivit helt igenom elektrisk. Dubbelalbumet Bitches brew (som kom i april 1970) gav trumpetaren en ny rockintresserad publik och blev en av startpunkterna för den fusion av jazz och rock som skulle komma att prägla 70-talets jazzscen.

348190bPrecis som många rockband vid den här tiden var Miles inne på att dokumentera sina skiftande band i olika livesituationer. Med tiden har många av de här inspelningarna kommit ut, men, som den här ambitiösa boxen med sex cd visar, så finns det fortfarande saker kvar i gömmorna. En liten del av inspelningarna (gjorda 16 till 19 december) användes till dubbelalbumet Live-Evil, men här får vi sex av de tio seten i sin helhet. Behöver jag tillägga att det inte är något för nybörjare?

Keith Jarrett, Gary Bartz, Jack DeJohnette och Michael Henderson var med Miles samtliga kvällar. Airto Moreira var inte med den första kvällen (ingen minns varför, Airto själv tror att han var med utan att fastna på bandet). John McLaughlin kallades in till avslutningen på lördagen (enligt vissa för att den ombytlige Miles tyckte att något fattades i musiken).

Miles_Davis_Live-EvilSom all annan Miles-musik från den här tiden är musiken fritt flödande, till största delen improviserad, och funkigt grötig, med korthuggna melodiska fragment. Wah-wah-trumpeten stökar och bökar arrogant omkring ovanpå de hänförande skitiga ljudkulisser som Keith Jarrett bygger upp med sitt distade Fender Rhodes-piano. Michael Hendersons superfunkiga basgångar, Jack De Johnettes hårda driv och Airto Moreiras rituella slagverk trilskas med varandra på randen till sammanbrott.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i saxofonisten Gary Bartz men kan inte förneka att hans kantiga spel har en rå laddning på de här inspelningarna. John McLaughlins gitarr bidrar med rockig nerv och ett inspirerat trevande letande.

Nej, det är inte helt lätt att ta till sig den här kompromisslösa musiken. Jag kan inte säga att jag gillar det reservationslöst, men jag hör att det är storartat.

©Dan Backman Rec publ i SvD 060125

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: