Michael McDonald (2005)

Michael McDonald fick ett karriärlyft när han gjorde ett album med Tamla Motown-covers. Nu är han tillbaka med uppföljaren, Motown 2.

Michael McDonald, 52, är en av de stora blue eyed soul-sångarna, tillika utmärkt klaviturspelare och kompositör. I SVT:s Kulturnyheterna presenteras hans musik, med en lätt nedlåtande ton, som ”oklanderlig och välproducerad soulpop”.

För de med sitt hjärta i den amerikanska västkustrocken har han hjältestatus som mannen bakom en av genrens stilbildande låtar, What  a fool believes. För andra förknippas han med duetterna Yah mo b there (med James Ingram) och On my own (Med Patti LaBelle).

Michael McDonalds status som blue eyed soul-sångare (med fem grammys och fyra grammynomineringar i meritlistan) gör honom förstås särdeles lämpad att tolka melodier ur den tidlösa Motown-katalogen. Något han dock inte själv skriver under på.

– Min största farhåga när vi satte igång med det här projektet var att jag inte skulle kunna göra tillräckligt respektfulla versioner av de här låtarna, säger han när jag träffar honom på det Stockholmshotell som för tillfället är populärast bland stadens skivbolag.

McDonald är vänlig men lite trött. Det är ingen dans på rosor att forslas världen runt, fina hotell till trots, och möta journalister och, allra värst, behöva gå upp i ottan för att vara med i morgontidiga tv- och radioprogram.

Idéen att göra ett album med uppdaterade Motown-låtar var inte Michael McDonalds egen, berättar han, utan kom från skivbolaget Universal, som genom ett tidigare köp av Motown satt inne med alla rättigheter till låtkatalogen.

– De kom med det ursprungliga förslaget, som mer gick ut på att använda originaltejperna som utgångspunkt. Så här i efterhand är jag glad att vi inte gjorde det.

Michael McDonald, som själv var med när det begav sig på 60-talet, betonar hur mycket Motown-soundet präglat hiphop-scenen och att det därför fortfarande är aktuellt.

– Groovet och beatsen på dagens hiphop-låtar går till stor del att härleda direkt till Motown-artister som Stevie Wonder och Ashford & Simpson, säger Michael McDonald och förklarar hur groovet till Ashford & Simpsons Ain´t nothing like the real thing gör den till den ultimata hiphoplåten.

Michael McDonald gör själv Ain´t nothing like the real thing på sin första Motown-skiva, men då utan någon duettpartner. På Motown two tar han igen skadan genom att låta Stevie Wonder spela munspel på I was made to love her och sjunga Thom Bell och Linda Creeds Stop, look, listen (to your heart) tillsammans med Toni Braxton. Sångaren är full av beundran:

– Jag förstod att tonarten skulle passa henne, men vad jag inte räknade med var hennes personliga sätt att ta sig an melodin. Hon liksom ändrade den för att passa henne, och genom det förändrade hon låtens söta philly soul-karaktär till något mer angeläget och djupare känt.

Michael McDonald har en bred musikalisk bas som går långt utanför Motowns ganska snäva sfär, men säger själv att han nu i efterhand kan se hur influerad, om än omedvetet, han alltid varit av Motown-artisterna. Särskilt Marvin Gaye och Ashford & Simpson.

– It keeps you running, som jag gjorde med Doobie brothers, var egentligen, hur patetiskt det än må låta, bara ett sätt för oss att göra en slags Marvin Gaye-låt.

När Michael McDonald gör It keeps you running på ett showcase på Café Opera hör man kanske inte så mycket Marvin Gaye, snarare blir det tydligt hur mycket gospel det finns i den vithåriga mannen när han framträder solo. Det är, som min kompis Per påpekar, som att ”bevista ett väckelsemöte på Café Opera” när McDonald med sin särpräglat själfulla stämma varvar Motownklassiker med egna diton som What a fool believes och I keep forgettin´.

Jo, inte att förglömma: den respons McDonald får av den inbjudna skaran branschmänniskor för också tankarna till ett väckelsemöte.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 050207