Crosby & Nash: Konserthuset, Stockholm, 6 februari 2005
Det började 1968 Med Crosby, Stills & Nash, fortsatte med Crosby, Stills, Nash & Young, tills Neil Young fick nog och drog.
Därefter solokarriärer och duokonstellationer – en långlivad med David Crosby och Graham Nash, en kortlivad med Stephen Stills och Neil Young – och återföreningar av Crosby, Stills & Nash och Crosby, Stills, Nash & Young. Den senaste för fyra år sedan under namnet CSNY2K tour.
När David Crosby och Graham Nash, båda 63 år unga, tillsammans ställer sig på Konserthusets scen i Stockholm är det således att stycke levande – och krånglig – amerikansk musikhistoria att ta del av. Dessutom av en sådan sort – typ hippiemusik från den amerikanska västkusten – som sällan materialiseras på våra breddgrader. Inte undra på att man blir lite upphetsad.
– Vi var här 1970, säger Graham Nash när han och David Crosby och tre musiker släntrat in på scen.
– Fast det minns inte David, fortsätter han leende.
– Hade vi det trevligt?, frågar David Crosby, medveten om att alla i publiken känner till hans vidlyftiga bruk av marijuana och andra droger.
Graham Nash är barfota och ser ut som en gammal snäll punkare i sitt lite stubbiga vita hår. David Crosby har en stor kroppshydda, vitt tomtehår och valrossmustasch, och ser med sitt godmodiga leende ut att vara hämtad direkt ur ett Asterixalbum.
Musikerna de har med sig är, bortsett från gitarristen Dean Parks, av en betydligt senare årsmodell. Den prydliga James Raymond, som spelar klaviaturer, är David Crosbys son.
Den åldersdiversifierade publiken, även om det förstås är många gubbar (och en hel del kända sådana), äskar det från första till sista stund och ger de gamla hjältarna stående ovation innnan de ens börjat spela. Det brukar vara så när banden från 70-talen kommer på besök.
Att det är två gamla hippies på scenen råder det ingen tvekan om. Stämningen är så informellt uppsluppen att det, på gott och ont, känns som att Konserthusscenen förvandlats till gruppens replokal.
Stämsången sitter som den ska, även om det krävs en Stephen Stills och en Neil Young, för att den gamla vokala magin ska uppstå. Det delikata i de två männens röster motverkar effektivt de gubbrockiga tendenser som ibland märks i kompet. Det tackar man för.
Det är David Crosby som är bäst. Han har en stark scenauktoritet och en ljus fin röst, som han samtidigt kan ryta till med på ett bluesigt sätt, lite som BB King. Dessutom är det han som skrivit de bästa låtarna; ”oändliga ballader i konstiga tonarter”, som han själv uttrycker det.
David Crosby och Graham Nash i all ära, för de som, i likhet med mig, är perverst intresserade av studiomusiker från Los Angeles är det en stor händelse att det är Dean Parks som spelar gitarr. Parks ser ut som din lokala handläggare på Försäkringskassan men har gjort sjukt grymma insatser på fler plattor än man kan räkna till. David Crosby nämner Steely Dans Aja, men det är bara ett av många album som Parks förgyllt med sitt alltid lika smakfulla gitarrspel.
Tyvärr lever han inte riktigt upp till förväntningarna. Förvisso levereras smakfullt komp och snygga inpass både på gitarr och pedal steel, men inte så att håret reser sig och hjärtat slår dubbelslag. Men det är som det är; studiomusiker av Parks kalliber är en art som kommer bäst till sin rätt i inspelningsstudior med träpaneler och analoga mixerbord.
Crosby & Nash framför låtar från hela sin karriär, och med alla konstellationer, inklusive Marrakesh express, Long time gone, Our house, Guinivere och Teach your children. Men även en hel del fina sånger från den i höstas utgivna självbetitlade dubbel-cd-n, den första med originalmaterial på 30 år.
Trots en del gammalt material blir det inte nostalgi. Istället känns det som att herrarna liksom bara dragit ut sin både flummiga och finstämda folkrock i tid och rum och materialiserat sig själva på Konserthusets scen.
Stämsången hade kunnat vara mer genomförd och trummisen var lite för slamrig för min smak, men annars var det en fin kväll som gärna hade kunnat få fortsätta med uppträdanden av Jefferson Airplane, Joni Mitchell och Steely Dan.
Bästa låt:
Long time gone.
Mest självklara replik:
”Vi röstade inte på Bush”.
På scen:
David Crosby, Sång, gitarr.
Graham Nash: Sång, klaviatur, gitarr.
Dean Parks: gitarr.
Andrew Ford: bas.
Stevie Distansislao: trummor, sång.
James Raymond: klaviaturer, sång.
©Dan Backman Rec publ i SvD 050208
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera