kritik sedan 1993

Laura Pausini: Annexet, Stockholm, 6 mars 2005

Laura Pausini fick sitt genombrott 1993 på Sanremo-festivalen, det italienska spektakel som stått modell för Eurovisionsschlagern. Det ser ut som en tanke att hon kommer till Sverige precis nu. Jämför man hennes musik med den eländiga schlagerpop – ibland inte ens det – som serverats av SVT den senaste månaden vinner italienskan på alla punkter. Det är nästan genant att jämföra med den svenska Melodifestivalen, men det är oundvikligt då nästan alla hennes låtar innehåller klassiska beståndsdelar för genren.

Som sångerska har Laura Pausini sina begränsningar; stämman är ren och stark, men den tenderar att bli skrikig. Man kan inte heller påstå att hon rör sig särskilt snyggt på scenen eller säger intelligenta saker.

Det fina är att det inte spelar någon roll; Laura Pausinis röst och charmigt rara uppenbarelse är liksom ett med de låtar hon framför, och de, halleluja, äro ett med henne. Det går exempelvis inte att tänka sig den härliga öppningslåten Gente, som också öppnar hennes andra album, framförd på något annat sätt än med den 30-åriga sångerskans passionerade utspel.

Förra gången hon var här, för tre år sedan, hade hon ett rätt så bedrövligt band med sig. Ljudet var hårt och syntigt och lokalen, Filadelfiakyrkan, var helt fel. I Annexet, inte jordens mysigaste konsertlokal det heller, blir det så himla mycket bättre. Laura Pausinis charmigt töntiga småpratande på halvknackig engelska förkortar avståndet mellan scen och salong, medan de italienska musikerna denna gång ger henne en perfekt uppbackning. Lite anonym måhända, men då det är sångerskan och låtarna man vill åt så är det helt i sin ordning.

Ljudet är helt perfekt. Jo, det är sant! Det är så bra att det både går att urskilja de olika instrumenten och de båda körsångerskornas stämmor. Det är sannerligen inget man är bortskämd med!

Musiken som framförs kan varken karaktäriseras som äventyrlig eller spännande, vill man ha dylikt får man söka på annat håll. Men vad gör det? När Laura Pausini till slut, som sista extranummer, plockar fram trumfkortet Le cose che vivi – en underbar orgie i tonstegshöjningar och med den kanske bästa popschlagerrefräng som gjorts – och framför den precis så storslaget och passionerat vacker som man kan önska dör man en smula.

Klädbyten: Ja, fyra stycken till antalet.

Fråga: Varför kan det inte alltid vara så här bra ljud?

Rop från publiken: ”Jag vill gifta mig med dig”.

Förutsägbar turnésponsor: Barilla.

©Dan Backman Rec publ i SvD 050308

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: