kritik sedan 1993

Madeleine Peyroux: Kulturhuset, Stockholm, 10 mars 2005

Det känns inte som att det råder total harmoni på scenen när Madeleine Peyroux inleder sin Europaturné i Kulturhuset. Det kanske är premiärnerver, ljudet eller något mellan Madeleine Peyroux och hennes pianist Sam Yahel. Jag vet inte, men med bara tre personer på scenen och en akustisk lågmäld musik som inte kan dölja sig bakom buller kommer allt, musik och känslor, i öppen dager. Det är bra; hellre en nervös premiärkonsert än en rutinspelning.

Hörsalen är full av människor som säkert hört det finfina albumet Careless love (men antagligen inte hennes första, Dreamland, från 1996), eller kanske bara läst uppskattande saker om amerikanskan med Billie Holiday-rösten och den gammalmodiga repertoaren med gamla swing- och blueslåtar.

Vi bjuds låtar från båda albumen, mest från Careless love. En är av Leonard Cohen, en av Bob Dylan (den fantastiska You´re gonna make me lonesome) och några få har hon skrivit själv, men annars är det personliga tolkningar av gamla fina sånger som allesammans hade kunnat platsa i en Woody Allen-rulle. Det är, vill jag påpeka, ett mycket bra omdöme.

Det paradoxala är att hon, trots den Bille Holiday-liknande rösten och den annorstädes komponerade repertoaren, ger ett så personligt, originellt och samtida intryck.

Det som i andra händer hade kunnat bli menlös nostalgi blir genom Madeleine Peyrouxs saktmodiga artist-temperament både angeläget och njutbart.

Det är rösten som står i centrum; rökig, saktmodig och bluesig, men alls inte raspig. Intonationen och fraseringen är alldeles fantastisk, men gitarrspelet är rätt plonkigt och sökande; ibland halkar hon nästan fel bland alla ackord.

Även kontrabasisten Johannes Weidenmueller har en onödigt torr ton, men som tur är fyller Sam Yael ut med Teddy Wilson-liknande spel och supersnygg Hammond. Jag hade inte tackat nej till en trummis, men man kan inte få allt.

Mest laddat blir det när hon ställer undan den akustiska gitarren och framför de bitterljuva I’ll look around och This is heaven to me. Då, om inte förr, står det helt klart att det kommer krävas en betydligt större lokal när Madeleine Peyroux kommer nästa gång.

©Dan Backman Rec publ i SvD 050312

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: