Mikael Ramel (2003)
Det är lika bra att få det överstökat direkt. Ja, Mikael Ramel är son till Povel Ramel. Det kan man faktiskt höra. När jag träffar honom frågar jag lite försiktigt om hans lekfulla musik kan härledas till detta blodsband. Mikael Ramel nickar och säger:
– Det kan man. Pappa har alltid uppmuntrat mig och har tyckt att det låtit spännande och roligt även om han kanske inte förstått allt.
Anledningen till att jag språkar med den 54-åriga örebroaren Mikael Ramel kan spåras ungefär trettio år bakåt i tiden. Närmare bestämt till hans två första lp-skivor i eget namn, ”Till dej” och ”Extra vagansa”. Ursprungligen utgivna 1972 respektive 1974 på det lilla bolaget Ljudspår men nu återuppståndna genom ett samarbete mellan honom själv, skivaffären Mellotronen och multinationella mediebjässen Universal. Albumen har länge varit eftersökta men svåra att få tag på. Nu presenteras de i all sin glans med texter om dess tillblivelse, snyggt uppdaterade omslag och bonusspår.
– Jag tycker det är jätteroligt att de får en ny chans, säger Mikael Ramel blygsamt.
Idag hör man att musiken ekar både av Frank Zappa, tänk ”Hot Rats”, och progg i dess friaste form. Det inte bara låter progg, det ser även totalproggigflummigt ut. Trots det säger han sig aldrig ha känt någon riktig delaktighet med proggarna. Zappa-inflytandet konfirmeras desto mer, kompletterat med Rascals, Byrds och Santana.
– Musikrörelsen fanns runt en hela tiden så man var involverad vare sig man ville det eller inte. Men jag gick min egen väg. Jag tyckte det var kul att göra musik, att sitta i studion och leka. Texterna var inte lika viktiga.
Båda albumen gjordes till stora delar av honom själv. Han trakterar ett flertal instrument och bollade inspelningar fram och tillbaka mellan fyra rullbandspelare, varje gång med nya pålägg.
– Jag förundras själv över att det låter så luftigt och att det finns en sådan dynamik i soundet.
Den musikaliska banan inleddes under studieåren på internatskolan Solbacka (som Jan Guillo beskrivit i sin roman ”Ondskan”). Med studiekompisar bildade han popgruppen Steampacket, en för tiden typisk poporkester som turnerade i England en hel sommar och gjorde ett gäng singlar.
– Fast i England fick vi inte heta Steampacket. De ville sälja oss som vikingar från Norden så det fick bli The Longboatmen. Vi gjorde en offentlig sista spelning 1968 på Jump In då vi slog sönder instrumenten.
Efter popbandstiden låste han in sig i källaren med instrument och modern inspelningsutrustning. Två, tre år tog det att lära sig tekniken och arbeta fram den framgångsrika första skivan. Den andra tog nästan lika lång tid på sig men blev inte lika välvilligt mottagen. Många tyckte att den var överarbetad.
Under samma tid spelade han också med Fläsket Brinner, ett musikaliskt avancerat och innovativt proggband som gjorde betydligt fler spelningar än de gjorde skivor. Flera av medlemmarna medverkade på Mikael Ramels soloskivor, särskilt den lysande gitarristen Bengan Dahlén.
En snabbspolning av karriär och liv efter Fläsket handlar om turnéer och skivor, om utbrändhet, om köp av nedlagd skola i Sikfors, om bygge av studio och involvering i musikteurapetiska projekt. Idag bor han i Örebro och har sedan drygt tio år tillbaka haft musikterapin som huvudsakliga sysselsättning.
– Man kan använda musik som ett hjälpmedel och förstärka förmågor hos människor med olika problem. Det är ett stort område och det växer. Vårdapparaten har äntligen insett värdet av emotionell påfyllning.
Det musikteurapetiska engagemanget har inte inneburit att den egna musiken lagts på hyllan. Det finns outgivet material och idéer till framtida projekt, det gäller bara att nå ut med det. En liveinspelad skiva med musikerkompisar från Hällefors gavs ut på egen etikett för tre år sedan och han berättar entusiastiskt om en spelning i Uppsala i november.
– Jag fick med delar av Samla Mammas Manna och lyckades veva igång Bengan Dahlén. Han spelade som en gud. Det var skitkul.
![o180103[1]](https://danbackmanmusikkonst.files.wordpress.com/2015/05/o1801031.jpg)
Till dej
(Sonet/Universal, 1972)
Tidlöst progressiv vispop som låter lika varm och vital idag som den gjorde 1972. Den nyanserade droglåten ”Artificiell prana” är det centrala spåret – med fantastiska rim och en makalöst svängig instrumental del – men är samtidigt bara del av en större helhet, med melodier som skapats med lika delar hjärna och hjärta. Bonusspåren är intressanta men stör originalalbumets perfekta upplägg.
Extra vagansa
(Sonet/Universal, 1974)
Uppföljare från 1974 med samma vänligt organiska hippiesväng. Mikael Ramel och Bengt Dahlén tävlar om att vara bäst på gitarr, med rytmsektionen Sören Hansen, Erik Dahlbäck och Stefan Höglund som fenomenala pådrivare. ”Så länge´re svänger” och ”Roun´ de´ loo” drar ner helhetsintrycket, men annars är det musik som verkligen tål att jämföras med Pugh Rogefeldts svenska popmusik från samma tid.
Fläsket
(Polydor/Universal, 1972)
Fläsket Brinners musik var infallsrik som Zappa och svängig som Santana, men med en nordisk klangbotten. Gruppen hade en kärna i Bengt Dahlén, Erik Dahlbäck och Per Bruun men hade ständiga inhopp av musiker. Vid tiden för inspelningen av den till största delen instrumentala ”Fläsket” var Mikael Ramel fast medlem. Återutgivningen av ”Fläsket” (inspelad live och i studio 1972) är en kulturgärning.
Återutgivningen av Mikael Rames två första album görs som ett samarbete mellan skivaffären Mellotronen och skivbolaget Universal. Genom uppköp av Sonet förfogar Universal över mycket av den nyskapande svenska sjuttiotalsmusik som på grund av ”fel” skivbolagstillhörighet hamnade lite utanför proggen (”rätt” skivbolag var exempelvis MNW och Silence). Pugh Rogefeldt, Turid och de andra som låg på skivetiketten Metronome råkade ut för samma öde.
I samband med utgivningen av Mikael Ramels album relanseras album med grupperna Hansson & Karlsson, Made in Sweden och November. I dag hör man att det inte spelar någon roll vilket skivbolag de låg på.
Kompilationen med Hansson & Karlsson (Polydor/Universal) presenterar den idag kultförklarade duon på ett tillräckligt sätt. Omslagen var genomgående jättesnygga men den konceptuellt begränsade musiken – hammondorgel och trummor – pendlade mellan det enahanda och det suggestiva. Bo Hansson fortsatte på egen hand med världens bästa ”Sagan om ringen”-musik medan trummisen Janne Carlsson blev världens roligaste Loffe.
Made in Sweden hade större och djärvare visioner. Konsertupptagningen ”Live! At the Golden Circle” (Sonet/Universal) visar på powertrions utvecklad känsla för jazzens subtiliteter och rockens attack men det är på ”Made in England” (Sonet/Universal) som gitarristen Georg Wadenius, basisten Bo Häggström och trummisen Tommy ”Slim” Borgudd verkligen blommar ut i skönt progressiv rock med jazziga förtecken. Albumet spelades in 1970 och blev deras sista som trio.
November var en annan svensk powertrio, fast med ett mer bluesrockigt fokus. De hade ett helt eget sound byggt på basisten Christer Stålbrandts mycket speciella röst, Richard Rolfs torrt energiska gitarrspel och Björn Inges explosiva trumspel. Deras tre album, ”En ny tid är här”, ”2:a November” och ”6:e November” (samtliga Sonet/Universal) är goda exempel på oglamorös flumrock från förorten. Suggestivt smutsig och tung men med ljusa, luftiga inslag.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 030406
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera