George Harrison (2003)
The Beatles är ständigt aktuella. Det spelar ingen roll att de splittrades för 33 år sedan och att två av dess medlemmar dött, intresset är ändå stort för allt som kan relateras till den legendariska kvartetten.
När det gäller George Harrison, som dog 29 november 2001, har inte så mycket hänt efter den postuma ”Brainwashed”. ”All things must pass” kom i en utökad utgåva redan i januari 2001 men nu jobbar EMI med efterlängtade återutgivningar av ex-beatlens resterande solo-album.
Mest aktuell är en tribut-skiva, ”Songs from the material world”, där en brokig skara ärrade musiker utan några djärvare excesser tolkar tolv av Harrisons låtar. Tre hämtade från Harrisons soloskivor, åtta från Beatles. En av dem, ”Old brown shoe”, fanns endast som singelbaksida till ”The ballad of John and Yoko”. Här görs den i en muskulös version av gitarrbjässen Leslie West.
Med undantag av ”While my guitar gently weeps” (Todd Rundgren), ”Here comes the sun” (John Entwistle) och ”Taxman” (Bill Wyman´s Rhythm Kings) har fokus lagts på inte fullt så välbekanta kompositioner. Tolkningarna går från det bokstavstrogna till ett friare förhållningssätt. Roligast är att Big Head Todd and The Monsters spelat in ”Within You, without you” med 100% solenergi, sorgligast är att Wayne Kramer, hjälte från MC5, gjort en så slätstruken ”It´s all too much”.
Naturligtvis finns det inte med något material från Harrisons två första solo-album, ”Wonderwall” och ”Electronic sound”, de är alldeles för personliga och utflippade för att någon ens skulle kunna leka med tanken på att göra covers av dem.
Plockar man fram de idag tämligen okända albumen kan man inte desto mindre hitta både intressant och framåtblickande musik (leta efter lp-originalen på skivbörsar eller beställ cd-utgåvorna från USA). Att det är samma man som gjort ”Here comes the sun” och spelat gubbrock med Travelling Wilburys är svårt att förstå.
”Wonderwall” spelades in i januari 1968, mellan ”Magical mystery tour” och ”The Beatles”. Albumet blev det första på Beatles-etiketten Apple och utgör soundtracket till en idag bortglömd psykedelisk rulle med Jane Birkin i en av rollerna. Harrison såg det som ett tillfälle att bejaka sitt stora intresse för indisk musik och förlade inspelningarna både till Bombay och London. Hopkoket av indisk traditionell musik och brittisk rock blev lyckat; ömsom andligt sökande, ömsom stökigt och humoristiskt uppsluppet.
”Electronic sound” är en helt annan historia. Inspelad i november 1968 och februari 1969 och utgiven i maj samma år på den kortlivade Zapple-etiketten. Albumet är allmänt betraktad som olyssningsbart och endast för Harrison-komplettister men har sina poänger. De båda spåren, ”Under the Mersey wall” och ”No time or space”, låter mest som ett planlöst undersökande av den moog synthesizer som Harrison införskaffat men landar stundtals i en charmigt naiv avantgardism. Det brusar och puttrar och kan i sin oförutsägbarhet jämföras med Lou Reeds likaledes märkliga utspel ”Metal machine music”.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 030306
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera