Janne Schaffer (2003)

av Dan Backman, 22 februari, 2003

Gitarristen och urstockholmaren Janne Schaffer, 57, har varit med på den svenska musikscenen längre än någon kan minnas. Han var med i den första svenska popbandsvågen på 60-talet och han satt med i den svenska televisionens varenda husband under hela 70-talet. För att inte tala om alla plattor med ABBA, Ted Gärdestad och Cornelis Wreeswijk han spelat på. Allt som allt har det blivit runt 4200 inspelningar.

Under åren som gått har han kompletterat sin till en början rockiga fusionjazz med ett betydligt mer lyriskt präglat tonspråk. Ibland i samarbete med körer och symfoniorkestrar, nästan alltid med trogne vapendragaren Björn J:son Lindh på tvärflöjt och klaviaturer. Electric Banana Band inte att förglömma; som låtskrivare och gitarrist åt Trazan och Banarne har han blivit riktigt folkkär.

I år (2003) firar den självlärde, tungvrickande gitarristen trettio år som soloartist. Mellan den självbetitlade debuten från 1973 och den år 2000 utgivna ”På andra sidan månen” har det kommit nio album, sedan 1984 på det egna skiv- och produktionsbolaget Earmeal.

– Det känns lite hisnande, säger Janne Schaffer och konstaterar att ett trettioårsjubileum är en bra plattform både för bokslut och avstamp.

Lusten att spela är fortfarande stor. Likaså lusten att tala om det; sidospåren och associationerna är många och långa. Halvt på skämt, halvt på allvar talar han exempelvis om möjligheten att ”göra en Santana”. Vilket i just det här fallet skulle innebära att upprepa den amerikanska gitarrhjältens framgångsrika koncept med gästartister på varje låt.

– Men då skulle jag komma tvåa. Grejen är att komma på idén först.

Processen att göra en skiva betecknar han som ett maratonlopp. Efter det samlingsalbum han just nu jobbar med hoppas han kunna spela in åtminstone en platta till.

– Jag skriver all musik och spelar in det själv. Dessutom är jag väldigt noga med omslagen och har använt mig av en hel del tunga fotografer.

Kulturintresset är stort, även om han säger sig ha dåligt med tid för att odla det. Moderna museets utställningar med Andy Warhol på 60-talet var viktiga upplevelser.

– Konst och musik hänger ihop, säger han och påminner om samarbeten med kompositörer och musiker utanför popsvängen. Som Bo Nilsson, Lasse Färnlöf, George Russell och Carla Bley.

Under 70-talet satt han ofta med i Melodifestivalorkestrar, idag följer han den utdragna tävlingen framför tv-n och beklagar att ABBA-arvet fortfarande är så påtagligt.

– Det är lite synd. Det måste komma något nytt, säger Janne Schaffer och påpekar att han faktiskt känner sig lite delaktig i det berömda ABBA-soundet.

– De första åren satt vi alla musiker i studion och filade på olika arrangemang och kom med idéer. Sedan hittade Björn och Benny sin stil. Men från början var det inte så, det var lite lekstuga och man prövade olika saker. Att ha låga e-strängen nedstämd till d i ”Waterloo” var exempelvis min idé.

Intresset för musik går utöver det rent hörbara. Engagerat talar han om hur man kan lindra människors psykiska smärta med musik.

– Vi har blivit tillfrågade att spela på en del begravningar. Vi spelade bland annat på miljöminister Kjell Larssons begravning och Ted Gärdestads och Cornelis begravningar. Det har känts som hedersuppdrag. Jag vet även att en del av mina låtar använts vid viss typ av krishantering.

Att det skulle finnas en ton av new age i de mjukare delarna av hans musikkatalog värjer han sig mot.

– New age är jag lite allergisk mot. Det finns en livsfilosofi förknippad med det som jag inte kan förlika mig med. Min musik kan mer karaktäriseras som ambient.

Hur känd Janne Schaffer än är för det svenska folket vet man inget om hans privatliv. Han säger sig ha vägt för- och nackdelar mot varandra och kommit fram till att han inte skulle må bra av att vara en offentlig person.

– Jag vill tro att min musik ska vara så bärkraftig i sig att jag inte ska behöva berätta om vad jag gör privat, det har ingenting med min musik att göra. 

Janne Schaffer om…

Lasse Samuelsson: ”En otroligt bra orkesterledare. Han ledde Opopoppaorkestern där jag fick kompa artister som Neil Sedaka och Tina Turner. Jag fick även äran att spela tvåstämmigt med Todd Rundgren.”

Beatles: ”Såg dem när de gick omkring på Nalen och väntade på sin tur att få spela. Men det var så många grupper före dem så de hann stänga innan det blev deras tur.”

Toto: ”När de kom till Sverige första gången frågade de skivbolaget ”where is Janne och Bjorn?”. Vi skulle spela på en skola i Västerhaninge så de kom ut och jammade med oss där. Sedan Jeff Porcaro gått bort har jag inte haft någon kontakt med dem. De var stora ABBA-fans på den tiden och konstruerade sitt namn på samma sätt; fyra bokstäver, varav två lika.”

Earmeal: ”Det låter lyxigt att ha ett eget skivbolag. Men jag får betala alla inspelningar och det är jättedyrt och kräver jättemycket jobb. Men det är det värt, trots att ingen skiva hittills gått runt ekonomiskt.”

Polarpriset: ”Skulle ge det till Arvo Pärt och Jagger/Richards.”

Gitarrer: ”Jag har rätt många, men jag är ingen samlare. Jag hade en Fender Stratocaster som jag ångrar att jag sålde men nu har jag en ny. Jag har bland annat en Gibson Les Paul 1959 Sunburst, en sitargitarr, en syntgitarr, en Larrivée som jag spelar mycket med live, en akustisk nylonsträngad Bolingitarr, en akustisk Takamine.”

©Dan Backman Artikel publ i SvD 030222