kritik sedan 1993

Neil Young: Cirkus, Stockholm, 24 april 2003

Nej, Neil Young är ingen grinig gammal gubbe. Det begreppet har annekterats och körts i botten av Johan Johansson och Wille Crafoord. Däremot får man nog kalla den 57-åriga kanadensaren för en knarrig gammal farbror. Ett original, javisst, möjligen en kuf.

I tisdags kväll inledde han en runda med solokonserter i Stockholm. Imorgon spelar han i Bergen, avslutningen sker i Paris om en dryg månad.

Att de dyraste biljetterna kostat mellan 900 och 1200 kronor går inte att bortse från, det är onekligen rätt saftigt. Det hindrar dock inte Neil Young från att inleda med inte bara en ny sång utan en hel sångcykel som tar uppåt en och en halv timme att framföra. ”Jag tänker förvirra er redan från början”, säger han och berättar att vi just hört kapitel tre och att vi nu ska få höra kapitel ett ur berättelsen om den lilla hålan Greendale. ”Jag tänker spela lite nya låtar, se hur långt jag kan gå med det ikväll” fortsätter han.

Tja, nog är det ok med nya låtar. Någon ordinär greatest hits-kavalkad var ändå inte att vänta. Men lite för mycket nytt blir det allt. Young sjunger och berättar om Greendale och farmor och farfar och Jed som sitter i fängelse, även om han är fri att lämna det när som helst. Lite virrigt är det allt. Möjligen är det allegoriskt menat, jag vet inte riktigt.

Musikaliskt bygger flera av de nya sångerna på en tråkigt rudimentär blues-botten, men ganska så ofta skymtar den där alldeles speciella Neil Young-sensibiliteten fram, med fina melodier och öppet klingande ackord.

När han lämnar de akustiska gitarrerna för den osedvanligt praktfulla tramporgel han släpat med sig har jag tappat räkningen på sånger och kapitel. ”Kan vi lämna Greendale nu” hörs det från publiken. ”Sure”, säger Neil Young, ”men glöm inte bort att vi kan återvända dit när som helst”. Vilket han naturligtvis gör. Direkt.

Lugnt och metodiskt uppfyller Neil Young de flesta föreställningar, mytbilder och fördomar man kan ha. Rutig skogshuggarskjorta, ljusblå jeans, rejäla doningar på fötterna. Torrt muttrande mellan låtarna. Ett ringande och skorrande gitarrljud.

Han tackar för det massiva bifallet men säger att vi inte behöver applådera hela tiden, ”det är ju ändå bara vi här”. Han är sig lik, samma slags inverterade entertainer som alltid. Nog vet han vad han gör och vad han ska göra.

På den dunkelt belysta scenen har han omgett sig med en flygel, ett piano och en antikvarisk tramporgel med pipor. Att han bara använder dem för en sång vardera är ett åskådlingsexempel på den aura av irrationalitet som omger kanadensaren. Visuellt ser det hur som helst anslående ut.

Mest sitter han vid sina fyra gitarrer och ett litet bord med munspel. Där finns också en märklig megafon, kopplad till en mikrofon som han ibland sjunger genom. Megafonen har ett eget liv och rör sig ibland.

Efter en och en halv timme lämnar han scenen för en tiominuters paus. Efter åtta minuter meddelas att konserten återupptas om två minuter. Vilket den också gör, trots att många fortfarande inte hunnit in. Neil Young må ge ett virrigt intryck, noga med tider är han i alla fall.

Nu är det dags för payback-time. Young slår an de vackra ackorden som inleder ”Lotta love” och vi drar alla en suck av lättnad; inget mer om Greendale. Den ljusa sångrösten låter ansträngd, men det bidrar bara till det gripande intrycket. Young må vara storvuxen och råbarkad men han kan sjunga textrader som ”my heart needs protection and so do I” så att det verkligen känns.

Det ömsinta lyser även igenom i ”War of man”, där han på ett fint sätt uttrycker sin medkänsla med alla de djur som råkar illa ut i krigssituationer; ”No one wins, it´s a war of man” sjunger han.

Efter ytterligare fyra mer eller mindre välbekanta sånger ur den omfattande Young-katalogen går han fram till scenkanten, skakar tass med några av de ivrigaste fansen och sedan är det slut.

Ojdå, slut. Finito. Så snabbt? Den redan från början förvirrade publiken reser sig och struntar i att ljuset tänds och att musik börjar spelas ur högtalarna. Så här kan det inte få sluta.

Efter några minuter kommer den knarrige farbrodern tillbaka, sätter sig ner, plockar åt sig en av de akustiska gitarrerna och slänger åt oss en ”Heart of gold”, liksom bara för att slutgiltigt säga att nu är det över.

Och slut är det. Slut, slut, slut, efter dryga två timmar, varav merparten med material ingen någonsin hört.

Om det var värt biljettpengarna? Svårt att säga. Nog var det för mycket nytt – man behöver känna igen sig mellan varven för att kunna ta till sig helt nya sånger – och nog är en Neil Young med elgitarr tillsammans med ett rockande Crazy Horse en roligare upplevelse.

Men det är väl ändå Neil Youngs legendariska tyngd och dokumenterade oförutsägbarhet man kommer för? Jag hade väntat mig något annat, javisst, men som en av De Stora kan han inte göra mig riktigt besviken.

©Dan Backman Rec publ i SvD 030426

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: