kritik sedan 1993

Brain in a box (Rhino, 2001)

”I love monster movies, I simply adore monster movies. And the cheaper they are, the better they are” (Frank Zappa, Roxy & elsewhere, 1974).

När Frank Zappa lägger ut texten om hur mycket han älskar monsterfilmer från 50-talet handlar det om lönlösa pistolskott mot groteska varelser, vackra kvinnor som snubblar och ofrivilliga filmiska misstag, som synliga kablar och annat som inte borde finnas med i bild.

Med stor förtjusning beskriver Zappa hur monstret i den kanske inte så jätteklassiska b-filmen It conquered the world ser ut som en ”inverted icecream cone with teeth around the bottom”. Hur han skulle beskriva monstret i Creature from the Black lagoon lär vi aldrig få veta, även om den instrumentala blinkningen The Purple lagoon, från Zappa in New York, antyder ett riktigt fonky och skräckinjagande jazzfusionmonster.

Monsterfilmer, alltså. Och science fiction. Två ordentligt upptrampade stigar i den amerikanska populärkulturen. Två stigar som ofta korsat varandra dessutom.

Plan_9_Alternative_posterEtt nyckelnamn i denna speciella genre är Ed Wood, en alldeles äkta kultregissör – med mer entusiasm än talang kanske man kan säga – som länge åtnjutit hög status för sin obeskrivliga sci-fi-rulle Plan 9 from outer space, dessutom furstligt hyllad av Tim Burton i en underbar film från 1993.

Ed Wood är knappast ensam, från 50-talet och framåt har den amerikanska filmindustrin vräkt ut mer eller mindre begåvade monster- och science fiction-filmer. Till en början taffligt genomförda, med bristfälliga manus, bristfällig teknik och lika bristfälliga skådespelarprestationer. Vartefter tiden gått med högre budget och alltmer illusoriska resultat, fram till dagens fullkomligt trovärdiga datoranimationer.

Att genren skulle vara trovärdig rent innehållsmässigt är väl mer tveksamt. Gigantiska daggmaskar och muterade gräshoppor (som på 50- och 60-talen alltid utsatts för radioaktiv strålning) har övertygat ungefär lika mycket som små gröna män och flygande tefat. I bästa fall har man lyckats skrämma sin publik, men bara för stunden. Ambitionen från upphovsmännens sida har heller inte varit någon annan.

Egentligen är det bara tv-serien Arkiv X som lyckats med konststycket att skrämma på ett djupare plan, och dessutom stämma till eftertanke. Ironiskt nog har detta uppnåtts genom att avstå från genrens övertydlighet och istället bara antyda allt det oerhörda. Genom ett skickligt manipulerande med den trogne tittaren – genom lögner, löften, blindspår, rykten – har man skapat en känsla av både osäkerhet och trovärdighet. De gånger man har fått se flygande tefat och utomjordingar har det strax därefter dementerats. Ett till en början genialiskt grepp som med tiden – det måste erkännas – försvagats i takt med manusförfattarnas tilltagande idétorka.

brain1Det amerikanska skivbolaget Rhino, som specialiserat sig på ambitiösa och spektakulärt förpackade cd-boxar, har nu riktat sitt sökarljus mot monster och rymdmän och under rubriken Brain in a box samlat ihop guldkornen av all den musik som åtföljt amerikanska science fiction-filmer och serier och – inte minst – all den musik som låtit sig inspireras av dessa.

Det digra arbetet har materialiserats i ett underhållande referensverk att ställa i IKEA-hyllan bredvid andra djupdykningar i amerikansk populärkultur. En kärleksfull sammanställning av ledmotiv alla hört och rara obskyriteter framgrävda ur dunkla vrår och gömmor. Allt polerat till underhållande – men aldrig skrämmande – små godsaker.

brain2Själva förpackningen – en plåt/papplåda med fusk-3D-bilder på en hjärna – är förvisso mer än lovligt kitschig men innehållet, 5 fullmatade cd-skivor och en tjock liten bok, är desto bättre.

Boken har intressanta, ambitiösa texter och roliga bilder, även om den hysteriskt roliga tonen kan bli något ansträngande i längden (fast så är det med en box av denna karaktär; den bör avnjutas i mindre doser).

brain3Som svensk medborgare noterar man att Karl Birger Blomdahl och Arthur Lundqvists opera Aniara nämns i boken men att Spotnicks glömts bort. Tragiskt, måste man säga.

Allvarligare än Spotnicks-missen är ändå frånvaron av John Williams minst sagt klassiska Star wars-musik, men det beror på lika klassiska licensieringsproblem och stör upphovsmännen bakom boxen lika mycket som alla andra (upphovsmännen ja, självklart är det bara män som sysselsätter sig med trams som detta).

Av de fem cd-skivorna väljer jag personligen Disc No. 4 Subject: Incidental/Lounge där man samlat obskyr orkestermusik som inspirerats av hela sc-fi-genren. Easy listening for intergalactic travel, som utomjordiska jazzmusikern Sun Ra skulle uttryckt saken (och som självklart är representerad med Space is the place).

brain4Inledande Frozen Neptune, ett lika serent som dramatiskt stycke av Russ Garcia & His orchestra – hämtat från  Fantastica: Music from outer space (utgiven 1958) – blandar ett ensamt, isande beep med Gershwin-klarinett, Debussy-flöjt och övergripande Gustav Holst-influenser (vars symfoniska svit The Planets, från 1916, är en av genrens mest grundläggande stycken).

På samma cd finns även ett thereminsolo av Dr. Samuel Hoffman som, om möjligt, framkallar en ännu mer melankolisk och övergiven känsla: som en ensam myggas klagan i ett oändligt universum.

brain5Thereminen är förstås det ultimata sci-fi-instrumentet, färdigställd 1920 av ryssen Lev Theremin och idag hetare än någonsin. Formlöst, tyngdlöst och liksom i närheten av den mänskliga rösten böljar den omkring utan att någonsin bli riktigt konkret. Det faktum att själva tonen skapas genom att röra händerna mellan två antenner bidrar förstås till den oemotståndliga sci-fi-kvalitet som instrumentet fortfarande besitter.

Även om thereminen dyker upp lite här och var på de fem cd-skivorna, ibland i autentisk form, ibland syntetiserad, låter mycket påfallande normalt. Det är jazz, pop, rock, funk och klassiskt om vartannat, allt uppdelat under rubrikerna Movie themes, TV themes, Pop, Incidental/Lounge, Novelty.

Ibland är det konstigt helt igenom, ibland är det bara kryddat med konstiga ljud, ibland är sci-fi-dimensionen närvarande endast i texten.

Att muterade insekter och intergalaktiska resor inspirerat till en otroligt massa bra musik står helt klart. Att Rhino-teamet missat en massa bra musik som inte fabricerats i USA står också helt klart.

På Brain in a box finns samlat 113 monstruöst utomjordiska spår, här är tio av de bästa:

1. Bernard Herrmann & Sam Hoffman: The day the earth stood still.
2. Dick Jacobs: The incredible shrinking man.
3. Vic Perrin: The outer limits.
4. The Tornados: Telstar.
5. Russ Garcia & His orchestra: Frozen Neptune.
6. Les Baxter: Lunar rhapsody.
7. Dick Hyman: Moon gas.
8. The Five Blobs: The Blob.
9. Leonard Nimoy: Music to watch space girls by.
10. The Kirby Stone four: You came from outer space.

…och här är tio som inte kom med på boxen:

1. David Bowie: Space oddity.
2. Frank Zappa & The Mothers of Invention: Cheepnis.
3. Midnight Star: Freak-A-Zoid.
4. The Spotnicks: The Spotnicks theme.
5. Carpenters: Calling occupants of interplanetary craft.
6. Earth, Wind & Fire: Jupiter.
7. The Rah band: Clouds across the moon.
8. Donald Fagen: Tomorrow´s girls.
9. The Tubes: Space baby.
10. Adolphson & Falk: Blinkar blå.

©Dan Backman Rec publicerad i SvD/City 011015 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: