Michael McDonald (2001)
Efter 11 september-händelserna är det många artister, inte bara amerikanska, som ställt in eller flyttat fram sina turnéer. Amerikanen Michael McDonald var även han tveksam att genomföra sin överenskomna Europaturné men valde ändå att åka.
När jag träffade honom i fredags, en liten stund innan konserten i Jönköping, den första av fyra Sverigespelningar, sade han sig inte vara bekymrad för egen del utan mest för att lämna familjen hemma. Normalt brukar hans fru Amy följa med som sångerska men inte den här gången.
– Med allt som händer kändes det bäst att en av oss stannade hemma med barnen. Det är lite bekymrande att inte veta vad som ska hända men i stort sett känns det bra. Jag har en turné hemma i Staterna framåt jultid som jag önskar att jag kunde slippa men jag vill inte låta andra hamna i ekonomisk knipa för min skull så vi genomför den också. Det är ett elände att vi alla måste genomlida detta.
I USA är Michael McDonald en av de stora sjuttiotalsartisterna. Främst för sin tid i The Doobie brothers, mellan 1975 och 1982, då gruppen upplöstes, men även som soloartist och som en del av Steely Dan (både under den korta tid de existerade som grupp och som inhyrd sångare under deras fortsatta skivkarriär).
Med sin karaktäristiska röst har han kommit att bli betraktad som en av de stora vita soul och rhythm&blues-sångarna. En sådan som Michael Bolton och Björn Skifs gärna vill vara.
För andra är han också, tillsammans med Boz Scaggs, en av de stora västkustsångarna, en tekniskt briljant artist i den slicka skolan. Vad han betyder för Mauro Scocco i dagsläget vet jag inte, bara att han tidigare uttryckt stor beundran, något som också märkts i hans musik.
Vill man vara lite kritisk kan man hävda att hans vokalakrobatik kan bli något påfrestande: ibland kan det låta som magsmärtor.
Kombinationen uttrycksfullhet och skicklighet har även gjort honom till en eftertraktad bakgrundsångare. Otaliga är de skivor han förgyllt med sin stämma.
Sin bakgrund till trots är han minst av allt divig och svårtillgänglig när jag träffar honom i logen innan konserten på Kulturhuset i Jönköping. Platsen för den svenska turnéstarten är väl vald, den lokala skivaffären har en särskild avdelning för västkustrock och såväl artist som stad har en viss dragning åt den kristna tron. Om man säger så.
Michael McDonald säger att det nästan är roligare att spela nu än förr, så brukar många äldre artister säga, men av någon anledning tror man att han menar vad han säger.
– Under den värsta hysterin kring Dobbie brothers blev det nästan för mycket. Vi blev för stora, för viktiga. Jag gillar egentligen inte att spela på arenor, jag föredrar mindre ställen. Klubbar och små teatrar.
Kännetecknande för den musik du gör är att den är harmoniskt och melodiskt komplex samtidigt som den är rytmiskt lättillgänglig.
– När jag växte upp var rhythm&blues-musiken så. Vad som attraherade mig var den sofistikerat synkoperade rytmen och den likaledes sofistikerade ackordstrukturen. För mig var det naturligt att gå vidare och utveckla det spåret. Jag har alltid beundrat låtskrivare som brutit mot de regler som säger att man exempelvis inte kan använda en sexfjärdedelstakt i en popsång. Sådana som Burt Bacharach gjorde det redan på ett tidigt stadium och det kändes helt naturligt. Folk märkte det inte ens. Jag har alltid uppskattat när element av jazz smugit sig in i popmusiken.
Donald Fagen och Walter Becker är två andra utmärkta exempel på människor som utvecklat popmusiken på ett liknande sätt.
– Ja, jag lärde mig väldigt mycket under mina tio år med dem.
Dina bakgrundstämmor är klassiker idag. De verkar nästan omöjliga att sjunga.
– Det fanns tider när jag inte trodde att jag kunde sjunga dem. Men det var himla kul.
Om du tittar bakåt, vad är du mest stolt över?
– Jag skulle nog säga att min tid med Steely Dan är något jag kan vara stolt över. Även Doobie brothers, det var ett bra band. Lika viktigt som musiken var den starka vänskap vi utvecklade. Det kändes verkligen bra. Vi spelar fortfarande då och då.
Vad väljer du från din solokarriär?
– Blink of an eye känns som ett bra album. Ett album jag försökt göra länge. Jag är även nöjd med Blue obsession.
Vad är den skillnaden mellan dagens Michael McDonald och sjuttiotalets Michael McDonald?
– Mitt liv är mer innehållsrikt nu. Om Gud gett mig en penna och ett papper och bett mig skriva ner vad som är viktigt så skulle den listan se annorlunda ut idag.
Vad är viktigt för dig idag?
– Mina barn. Jag och min fru var för ett tag sedan ute på en liten bilsemester i Kalifonien och vid ett tillfälle kom vi in på det sorgliga med att barnen växer upp. Livet går så fort. Jag tänker tillbringa mer tid med dem nästa år. Vi bor på en liten gård ute på landet och jag vill också ägna mer tid åt den.
Har ni djur också?
– Ja, vi har lite hästar och getter. Med tanke på dagsläget känns det viktigt att ägna sig åt mer naturnära saker, bli mer självförsörjande, sådant vi talat om länge men inte lyckats genomföra. Som att bygga ett växthus och skaffa oss en ko.
På sjuttiotalet levde du ett annat liv. Mer Los Angeles-style.
– Ja, då var det ett hektiskt nattliv och allt som följde med det. Med tiden blev jag less och sökte något annat.
Du har ditt eget skivbolag nuförtiden. Tillsammans med skådespelaren Jeff Bridges. Varför?
– Det kändes som en utmaning. Vi är definitivt små jämfört med andra i branschen, vi håller oss på gräsrotsnivå.
Vid det här laget har den förväntansfulla publiken börjat tappa tålamodet. Michael McDonald tar farväl och går, lugn som en filbunke, ut på scen.
Någon minut senare kan jag konstatera att artisten Michael McDonald inte skiljer sig märkbart från den jag nyss pratat med. Som en snäll, gammal tomtefarbror i silvervitt hår och skägg – dessutom med en ansenlig kagge – leder han sitt band genom en väl avvägd kavalkad låtar plockade från solokarriären och tiden med Doobie brothers. Dock inget från Steely Dan-katalogen, där var han ju mera en kugge i maskineriet.
Att han redan från början slår an en gospelton beror nog inte på att vi befinner oss i Jönköping. Gospelmusiken har alltid funnits hos McDonald jämsides med den andra svarta musiken.
Det band han tagit med sig är förstås superkompetent, något annat vore inte att vänta, men samtidigt lite tråkiga. De gör sitt jobb, men man kan knappast säga att de sprakar om dem. Särskilt roliga att titta på är de inte. Saxfonisten är definitivt av den blekare sorten, Mark Harris dekorerar rätt snyggt med sin Hammond B3 och gitarristen Bernie Chiarivalli gör några habila solon. Inget mer.
Allting hänger istället på Michael McDonald och vilka låtar som spelas. När materialet är anonymt är det som om musiken står alldeles stilla. Det puttrar och fräser och svänger, men inte på något intressant vis. När materialet är starkt kokar det nästan över av musikalitet och glädje.
Fast de glada och snälla Jönköpingsborna verkar inte bry sig, de älskar allt. Och Michael McDonald älskar dem tillbaka. När han säger ”you´ve been a wonderful, wonderful audience” tror man honom.
Jag brukar egentligen inte gilla när gamla godingar plockas fram – känslan av nostalgi kan vara kvävande – men i McDonalds fall är de så otroligt bra så man inte kan annat än att känna sig som en lycklig reklamradiopratare. Doobie brothers-låtarna Minute by minute och, alldeles särskilt, What a fool believes (med sin så ofta kopierade pianofigur) levereras med en minst sagt övertygande kraft.
Till skillnad från många andra i hans generation klarar McDonald även av vokalekvilibristiken utan några problem. Falsettpartierna blir med hjälp av stämmor från övriga bandmedlemmar rent överjordiskt.
En annan höjdpunkt inträffade när de gav sig på I keep forgettin´ (som Warren G samplade så framgångsrikt till Regulate). Det oslagbart varma groovet från skivinspelningen kunde förstås inte återskapas men kompenserades av det genialiska tilltaget att låta den leda rätt in i den likaledes mjukt gungiga The meaning of love, höjdpunkten från McDonalds senaste album, Blue obsession.
En version av What´s going on, framförd som extranummer, var inte heller den så dum. Marvin Gaye´s klassiker är ju egentligen K-märkt men är det någon som kan göra den rättvisa så är det faktiskt Michael McDonald. Till och med saxofonisten klarade av sina partier utan att överdriva det känslomässiga utspelet.
©Dan Backman Rec publ i SvD 011021
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera