kritik sedan 1993

Carole King: Love makes the world (Rockingale/Edel, 2001)

Carole King är en av de största. Som låtskrivare åt både sig själv och andra har hon försett popbranschen med fantastisk, passionerad musik i över fyra decennier. De senaste två har hon legat relativt lågt men på 60- och 70-talet var det desto större snurr på karriären.

1961 fick hon, tillsammans med textskrivande maken Gerry Goffin, sin första stora framgång som låtskivare när tjejgruppen Shirelles rusade upp på listorna med Will you love me tomorrow. Som soloartist är hon – lite orättvist – främst ihågkommen för Tapestry, en av alla tiders bäst säljande album.

Nya cd-n är den första sedan 1993 års Colour of your dreams och den bästa sedan Thoroughbred, som 1975 markerade slutet på hennes epok med etiketten Ode (dokumenterad på en utmärkt box).

Även om Love makes the world har sina skönhetsfläckar så är det ändå ett vitalt, inspirerat och mycket genomarbetat album. Carole King har kvar sin varma, vackra stämma och sin förmåga att skriva tidlösa, själfulla melodier som liksom kommer ut som mjuka filtar i 100% bomull (här är de flesta resultatet av olika samarbeten).

Titelspåret är det allra bästa exemplet på detta. En själfull melodi som kombinerar pop och soul på ett mycket sextiotalistiskt vis och minner om den ömsesidiga musikaliska sympati som fanns mellan Carole King och den bortgångna Laura Nyro.

You can do anything (med omisskännlig medverkan av Babyface), I wasn´t gonna fall in love, It could have been anyone, You will find me there, Safe again och This time är ytterligare exempel på genuint passionerad popmusik rotad i det musikaliskt härliga 60-talet.

Den arketypiska powerballden The reason, som Carole King skrev åt Celine Dion (och som här återgäldar detta genom ett vokalt bidrag), är desto sämre. Den bredbenta Nashville-rökaren Monday without you likaså. I don´t know och An uncommon love (med K.D. Lang) är utfyllnadsmaterial.

Oh no not my baby, som Goffin & King skrev redan 1964, gör hon i en avskalad version tillsammans med basisten och ex-maken Charles Larkey. Snyggt, men inte alls i nivå med Linda Ronstadts definitiva version från 1993.

©Dan Backman Rec publ i SvD 011101

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: