Symfonirock (2001)
Symfonirock är tidernas mest bespottade musikgenre. Så föraktad och förtalad att den kan liknas vid en svulst som rockkritiker med alla till buds stående medel måste eliminera.
För det mesta sker detta genom en total tystnad. Inget skrivs eller sägs om symfonirocken, varken den gamla ursprungliga från 70-talet eller den som görs idag. En annan metod är att förlöjliga musiken och dess utövare: utan någon som helst kunskap i ämnet talar man i föraktfulla ordalag om evighetslånga solon, jobbiga taktbyten och löjliga texter.
Anledningen till symfonirockföraktet (och all annan musik som påstås vara duktig och pretentiös) kommer sig av att de tongivande kritikerna, här hemma och utomlands, präglats av punken och dess uppror mot en rockmusik som påstods lida av storhetsvansinne. För dessa gäller att rockmusiken ska hållas kvar i dess ursprungliga enkla råhet: låtarna ska vara korta, kåta och innehålla högst tre ackord.
Det säger sig självt att en musikstil som bygger på anspråksfullhet, eftertänksamhet, eskapism och komplexitet – och som dessutom tar god tid på sig att nå fram till de högt ställda målen – ligger risigt till.
Frågan man kan ställa sig är vem som tjänar på en rockkritik som premierar rockmusikens aggressiva och hårt utlevande sida? Hur gärna man än vill tro det så är det ingen gudomlig sanning att rockmusik blir sämre av många ackord, långa solon och texter om medeltida riddare. Eller så här: varför är det löjligare med långhåriga klaviaturspelare i gröna kaftaner än sprethåriga gitarrister med svarta nitbälten?
Om vi nu tar och vänder på steken och – på fullt allvar – påstår att Yes är lika intressanta som Ramones så kanske man skulle kunna rota lite i symfonirocken med lite mindre trubbiga redskap. Och från ett positivare perspektiv.
För det första kan man då konstatera att själva begreppet symfonirock är ett svenskt påfund. I övriga världen går den här typen av musik under namnet progressiv rock.
Här i Sverige har man av någon okänd anledning lyft ut grupper som Yes, ELP och Genesis och sorterat ned dem i symfonirockpåsen. Band som Caravan, Soft machine och Gentle Giant har, i den mån man brytt sig, betraktats som progressiva.
Progressiv rock är ett brittiskt fenomen skapat i skarven mellan 60- och 70-tal. Ursprungligen byggde det på den amerikanska psykedelian, kompletterat med influenser av europeisk folkmusik, jazz och konstmusik. I Tyskland blev det till krautrock (mörkare och aggressivare). I Sverige förvandlades det till den svenska progressiva musikrörelsen, alltså det som idag kallas för progg. Internationellt blev det en viktig pusselbit i den tidiga jazzrocken.
Bland de svenska proggbanden fanns det knappast några som kunde kallas för symfonirockare, det fanns inte ens särskilt många som kunde hänföras till den brittiska progressiva rockscenen. Bland undantagen kan nämnas Bo Hansson, vars Sagan om Ringen är en symfonirockklassiker även internationellt. Andra exempel på proggband som kunde kallas för symfoniska var Kaipa och Ragnarök.
Distinktionen mellan progressiv rock och symfonirock är förvisso konstlad men inte helt tagen ur luften. Med en viss generalisering kan man hävda att de så kallade symfonirockbanden gärna drömde sig bakåt till svunna tider med böljande musikaliska strukturer, fantasy-texter och scenshower som i bästa fall inkluderade medeltida gycklare.
De progressiva rockbanden var modernare, hårdare och mer experimentella. King Crimson och Pink Floyd brukar räknas till symfonirockarna men höll sig egentligen på gränsen. Mike Oldfield gjorde per definition symfonirock men lät progressiv.
Själva beteckningen symfonirock ska inte tolkas alltför bokstavligt, även om det var vanligt med referenser till olika klassiska verk (lika vanligt som referenser till det brittiska folkmusikarvet). ELP gjorde en beryktad inspelning av Modest Mussorgskijs Pictures at an exhibition men annars handlade det mest om en till formen symfonisk disposition av de långa och till största delen instrumentala låtarna.
Tidsmässigt kan man hänföra symfonirocken främst till sjuttiotalets första hälft och geografiskt till Storbritannien. Det var då som Yes, Genesis och ELP gjorde sina mest symfoniska plattor. På åttiotalet kom en andra våg, främst representerad av det bleka bandet Marillion.
Självklart lever symfonirocken än idag, förvisad till festivaler, mindre klubbar och hemsidor på internet. I Sverige har vi bland annat Isildurs bane och Pär Lind Project (med ett bombastiskt sound direkt från sjuttiotalet och typiska låttitlar som Baroque impressions no 1 och Bilbo medley). Går man utrikes hittar man många fler. Ett bra exempel är gruppen Transatlantic, ett slags supergrupp bestående av medlemmar från de samtida symfonirockbanden Spock´s Beard, Marillion och Dream Theater. Med är också svenska gitarristen Roine Stolt. På sjuttiotalet spelade han med Kaipa, idag med Flower Kings.
På cd-n Bridge across forever (utgiven 2001) visar de med all önskvärd tydlighet sin musikaliska kompetens och, vilket är mer imponerande, att det går att spela symfonirock även idag. Redan i första spåret, Duel with the devil, får de med hela genrens historia (kanske inte så konstigt med tanke på att den femdelade sviten klockar in på 26:43). Resten är knappast mindre imponerande.
Trots att Transatlantic kan sägas vara förtjusande i sin otrendighet så är dagens symfonirock ändå att betrakta som en svag återklang från sjuttiotalet. Samma sak med återutgivningar av gamla plattor: symfonirock fungerar inte på cd, det ska vara vinyl och stora, utvikbara omslag. Den som letar på skivbörsar ska finna att många av plattorna betingar ganska höga priser.
Internationellt har vi idag kommit till det läget att progressiv rock blivit ett nästan rumsrent begrepp (krautrock är det sedan länge, jazzrocken är en ständig bubblare). Inom den musikaliska sfär som inbegriper dansmusik, klubbmusik och electronica finns klara paralleller till den progressiva rockens ideal. Samma sak med den amerikanska postrocken och brittiska band som Radiohead, High Llamas och Stereolab.
I Sverige lever vi fortfarande kvar med begreppet symfonirock. Kanske vore det dags för en anpassning till övriga världen och skrota det helt?
Fem viktiga symfonirockband:
Genesis. Bildat 1967 av Peter Gabriel och Tony Banks. Innan Genesis blev ett av världens stora popband för vuxna människor var de så mycket symfonirock man kan önska. Med en musik mjuk och snårig som mossa och en teatraliskt lagd sångare (Peter Gabriel) utstyrd i fantasifulla kostymer gav de sjuttiotalet en sagolik brittisk prägel. Gitarristen Anthony Phillips, som var med i början, gjorde 1977 symfonirockklassikern The gheese and the ghost.
Yes. Bildat 1968 av Jon Anderson och Chris Squire. Steve Howes virtuosa gitarrspel. Jon Andersons gälla röst. Roger Deans fantasy-omslag. Det finns många sätt att beskriva Yes på men frågan är om inte Rick Wakemans silverkaftaner är det som framkallar flest minnen. Wakeman spelade klaviaturer (så många han kunde) under gruppens mest symfoniska period och gjorde även några egna beryktade bidrag till genren.
Camel. Bildat 1972 av Peter Bardens. Inte lika kända som övriga band i denna genomgång men ändå väldigt stiltypiska. Konceptalbumet The snow goose hör till genrens milstolpar men även övriga album utgör bra exempel på symfonirock. Mjuk, mestadels instrumental musik som pendlar mellan light-klassiska influenser till mer jazzrockiga soloinsatser. Även om endast gitarristen Andrew Latimer återstår i dagens upplaga av gruppen innehåller cd-n Rajaz, från 1999, många ekon från svunna tider.
King Crimson. Bildat 1967 av Robert Fripp, Mike Giles och Pete Giles. Ett mycket dynamiskt band, pendlande mellan Robert Fripps avantgardegitarr och mellotronens drömska ljudmattor. Egentligen lite för jazzigt experimentella för att kvala in som äkta symfonirockare, men ändå – med tanke på deras monumentala inflytande – omöjliga att utelämna i ett sammanhang som detta. Existerar fortfarande under Robert Fripps ledning i projektform.
Emerson, Lake & Palmer (ELP). Bildat 1970 av Keith Emerson, Greg Lake och Carl Palmer. Fråga: Hur stavas pretentiös?. Svar: ELP. Emerson, Lake & Palmer är det mest förtalade av alla symfonirockband. Trion personifierar allt som kan kallas för svulstigt och pretentiöst och blev en av de första, stora arenarockbanden. Klaviaturvirtuosen Keith Emerson sådde frön till symfonirock redan under tiden med The Nice och var en av de första att använda moogsynthesizern. Basisten Greg Lake kom från King Crimson.
Fem bra symfonirockplattor:
Egg: Egg (1970). Brittiska trion Egg kan formmässigt jämföras med ELP (klavitur, bas, trummor) men var tre miljoner gånger intressantare. Debut.lp-ns andra sida upptas av Symphony no. 2 och baksidestexten gör klart att musiken inte är avsedd att dansas till. Det något blodfattigt allvarliga anslaget räddas av mystiskt melodiösa partier och konstiga ljud från Dave Stewarts tongenerator. Stewart dök senare upp med Hatfield & The North och National Health. The civil surface, gruppens tredje och sista album, är det bästa men debuten är mer stiltypisk.
Gryphon: Red queen to gryphon three (1974). Gryphon började som en folkrockgrupp i stil med Steeleye Span men utvecklades åt det symfonirockiga hållet. Det helt instrumentala albumet Red queen to gryphon three är inspirerad av ett schackparti och ett bra exempel på hur lyckosamt man kan blanda medeltida brittiska tongångar med sjuttiotalsrock. Skivan lever högt på dess ornamenterade tonspråk och rika textur. Trummor, bas och gitarr bildar en fin grund för de idag ganska så osannolika utflykterna på blockflöjt, krumhorn och fagott.
Greenslade: Spyglass guest (1974). Greenslade representerar symfonirockens diskretare sida. Med bas, trummor, två klaviaturspelare och sporadiska inpass av gitarr och blås gjorde de en finstämd, intrikat musik nära band som Camel och Caravan. Det melodiösa, varierade och alltigenom sympatiska albumet Spyglass guest har även klara kopplingar till jazzrocken (inte bara för det flitiga användet av Fender Rhodes-pianot) och låter inte alls särskilt daterad. Bandet gjorde fyra lp-skivor och upplöstes redan 1976.
Genesis: A trick of the tail (1975). När Peter Gabriel lämnat Genesis tog trummisen Phil Collins över sångmikrofonen. Tack vare Collins snarlika stämma lyckades gruppen behålla sitt unika brittiska sound. A trick of the tail markerar början på denna period men slutet på symfonirockperioden. Musiken är allt annat än trött: det storvulna och pretentiösa är perfekt balanserat och melodierna är av den mest utsökta sort. Avslutande Los endos repeterar många av albumets musikaliska teman. Sådant görs bara av symfonirockband.
Camel: The snow goose (1975). En ultimat symfonirockplatta. Byggd på en barnbok av Paul Gallico och konstruerad som en instrumental svit uppdelad på två lp-sidor. Vackra, honungslena melodier flödar och bildar en färggrann föreställning att visualisera för sin inre blick. Orgel, piano och analoga syntljud blandas med tvärflöjt och virtuosa gitarrslingor. Bas och trummor bildar en stabil men mjuk grund för dynamiska stämmningsskiften. Rockmusik blir antagligen inte vänligare än så här.
Band som inte nämns i texten men som på olika vis ingår i genren:
Procul Harum, Moody Blues, PFM, Deep Purple, Led Zeppelin, Sky, Alan Parsons Project, Jethro Tull, Gong, Anekdoten, Penguin café orchestra, Henry Cow, Caravan, Utopia, Gino Vanelli, Strawbs, Renaissance, Curved Air, Ekseption, Focus, Nova, UK, Argent, Electric Light Orchestra, Dimmornas Bro, Wishbone Ash, Eloy, Van Der Graaf Generator, Ensemble Nimbus.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 011102
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera