Anders Lind (2001)

Anders Lind är en av nyckelgestalterna i den svenska progressiva musikrörelsen. Som ljudtekniker och initiativtagare till inspelningsstudion Decibel och skivbolaget Silence har han påverkat rörelsens utveckling och ljudmässigt ansvarat för många av epokens mest minnesvärda skivor.

– Jag gillade bra ljud, anger den fortfarande verksamma Anders Lind som ett grundläggande skäl till valet av yrkesbana för sisådär en trettiofem år sedan.

Låter som en rimlig anledning, även om väl många snarare förknippar proggen med politisk agitation än high fidelity.

Så var det i alla fall, ljudintresse i kombination med teknisk talang ledde till att Anders började bygga stereoanläggningar efter ritningar. Så småningom inköptes en bra bandspelare för att göra samlingsband av alla skivor han samlat på sig. Uppmuntrad av det goda resultatet ville han pröva hur det skulle vara att spela in levande musik. En proffsmikrofon lånades för inspelning av en folksångare på en klubb i Gamla stan.

– När jag kom hem och spelade upp inspelningen i min anläggning, som var ganska fin, så tappade jag hakan. Det lät så otroligt levande och bra och fylligt!

Vid den här tiden, kring 1966, startade Hansson & Karlsson upp sina musikaliska aktiviteter på hammondorgel och trummor. Anders, som diggade deras musik, hakade på och spelade in många av deras konserter. Bara för att det var så himla kul.

I samma veva svepte flower power-vågen över hela den anglosaxiska världen. I Stockholm materialiserades den snabbt i den psykedeliska klubben Filips. Anders var där med sin Revox – och på alla andra ställen där det hände intressanta musikaliska saker – och spelade in allt han fick och kunde.

Den första skivinspelning han gjorde var med International Harvester. Skivan gavs ut på det finska bolaget Love records och är med sin mycket rumsliga ljudbild ett bra exempel på Anders ljudideal (ungefär motsatsen till dagens rumsmässigt sett anonymt ospecifika inspelningar). När det var dags för andra skivan med gruppen – som nu hette Harvester och som lite senare skulle byta namn till Träd, Gräs och Stenar – startade Anders och några kompisar Decibel records och gav ut den själva.

Efter att man insett att det distributionsavtal man hade var väldigt ofördelaktigt la man helt sonika ner etiketten (men inte studion) och startade Silence. Den första skiva som gavs ut var Bo Hanssons Sagan om Ringen. Ett instrumentalt album som med tiden sålt över hela världen och blivit en riktig kultklassiker.

Efter Sagan om Ringen rullade det snabbt på med alla nyckläckta musikrörelseband. En del av dem sålde blygsamt, men det gjorde inte så mycket, några tusen exemplar var helt okey. Bosse Hansson och Kebnekajse var riktiga storsäljare.

Efter proggens guldålder på sjuttiotalet har Anders Lind följt med Silence på dess vågiga färd genom det svenska musiklandskapet, sedan 1977 med den lilla värmländska byn Koppom som bas. Själv har han renodlat sin roll som tekniker, drivandet av skivbolaget har han för länge sedan lämnat över till andra.

Ibland har det varit motigt för Silence – särskilt under åttiotalet – men idag måste bolaget sägas ha vinden i ryggen: Bob Hund är folkhjältar för en yngre generation och duon Hederos & Hellberg är många kritikers nya älsklingar.

©Dan Backman

Som ett resultat av det förnyade intresset för proggepoken – inte minst från internationellt håll – har bolaget återutgett en del på cd med grupper som Gudibrallan, Samla Mammas Manna och Philemon Arthur & The Dung. De plattor som nu kommer har försetts med extraspår och komprimerats för att bättre smälta in med dagens ljudideal.

– Jag har försökt få upp nivåerna så att det inte ska låta för svagt. En del kommer tycka att det är synd, men de flesta kommer inte märka det, säger Anders och bedyrar att dynamiken finns kvar ändå.

Problemet med digital komprimering är att eventuella brister från de analoga originalinspelningarna förstärks. Proggbolaget Silence prioriterade det musikaliska uttrycket före teknisk perfektion vilket kunde innebära att taffligt inspelade repetitioner av banden själva kunde komma med på lp-skivorna.

– Det får delvis bli lite sämre, konstaterar Anders. Hellre det än att återutgivningar från Silence ska låta oerhört mycket svagare än andra cd-skivor.

När det gäller återutgivningar kan det handla om att både mixa och mastra om gamla inspelningar. Anders har inte gjort någotdera utan nöjt sig med att, som han säger, tilta kurvorna. Mer begripligt formulerat innebär det att basen och diskanten i vissa fall höjts respektive sänkts.

– Jag har försökt hålla kvar det gamla soundet. Om man jämför cd-n med lp-n på samma volym ska det inte vara så stor skillnad.

En av skivorna som nu kommer har aldrig tidigare getts ut. Det är Älgarnas Trädgårds andra skiva, inspelad av Anders för sisådär en tjugofem år sedan. Gruppen hann upplösas innan den ens mixats, vilket innebar att banden ställdes in i hyllan.

Nu har Anders och två av Älgarna mixat skivan som om de skulle gjort det vid tiden för inspelningen. Inga moderna effekter har använts, inga delays eller reverbs. Alla inblandade är mycket nöjda.

Med undantag för Kebnekajses Resa mot okänt mål har skivorna kompletterats med bonusspår. Främst liveinspelningar men även spår som av tidsmässiga skäl inte kom med, lp-n hade ju betydligt kortare speltid än cd-n. När det gäller International Harvester hittades en hel skivsida som ratades vid tiden för inspelningen av Sov gott Rose-Marie.

Avslutningsvis måste jag fråga Anders Lind om ytterligare två saker. Dels om den inspelning han gjorde med Jimi Hendrix och Hansson & Karlsson på Filips, dels om vilka som döljer sig bakom psedonymen Philemon Arthur & The Dung.

Anders har fått frågorna många gånger förr men tålmodigt vägrar han avslöja den skånska proggduons identitet och lika tålmodigt vidhåller han sin ståndpunkt att inte ge ut Hendrix-inspelningarna.

– Det finns vissa partier som är lysande, fem tio minuter kanske, säger han men tillägger att det mesta inte är särskilt speciellt alls.

Beträffande Philemon Arthur & The Dung är det enligt Anders inte alls Mikael och Tomas Wiehe, eller några andra mer eller mindre kända människor, som döljer sig bakom psedonymen utan två helt vanliga okända människor.

– Deras identitet är inte intressantare än Kalle och Pelle. De vill bara vara ifred. Det svaret mailar jag till frågeställare flera gånger varje vecka. 

©Dan Backman Artikel publ i SvD 011123