kritik sedan 1993

David Parker: Random precision. Recording the music of Syd Barrett 1965 – 1974 (Cherry red books, 2001)

I januari 1970 släpptes Syd Barretts första solo-lp, The madcap laughs. Den 24-årige gitarristen, sångaren och låtskrivaren var redan då ett vrak, ständigt så hög på LSD att han inte kunde fungera socialt, än mindre förstå att han sparkats från Pink Floyd två år tidigare.

sydbarrett-madcaplaughsVid tiden för inspelningen av hans andra skiva, Barrett, var han så borta i huvudet att hans producenter, de forna Pink Floyd-kollegorna Dave Gilmour och Richard Wright, endast med stor möda kunde göra en lp-skiva av de råa, oslipade diamanter till låtar som den kaotiska inspelningsperioden frambringat.

Barrett själv hade för länge sedan slutat bry sig och var på väg hem till mamma i Cambridge och ett fortsatt liv utanför musikbranschen. Ett lugnt liv med få avbrott – däribland några rundor till mentalsjukhus – han sedan dess ägnat sig åt.

Idag är Roger Barrett (smeknamnet Syd vill han inte längre kännas vid) en av rockhistoriens mest mytiska gestalter. Okänd och bortglömd av många men samtidigt föremål för en kult- och mytbildning av stora mått. Samma slags kult som omger Brian Wilson och Peter Green, två andra överlevande musiklegender vars liv präglats av ett alltför stort intag av LSD. Allesammans genuina konstnärssjälar som fallit offer för sina egna demoner och den psykedeliska epokens naiva öppenhet.

Varför just Syd Barrett skulle falla dit och klappa ihop är omöjligt att veta. Uppväxten i Cambridge var trygg och medelklass-kulturell. Syd själv var trevlig, snygg och attraherade tjejer. Redan från unga år hade han en förmåga att uttrycka sig i text, bild och musik, något han ärvt av sin far.

Inhopp i lokala r&b-band och studier på Camberwell art school ledde 1965 fram till bildade av Pink Floyd – samma ödesdigra år som han tog sin första LSD-tripp.
Barrett och hans spelkompisar – de blivande arkitekterna Roger Waters, Richard Wright och Nick Mason – plockade snabbt upp de psykedeliska impulser som börjat göra sig gällande både i USA och England. Pink Floyd var inte bara far out musikliskt sett, de var också först med en ljusshow och bar alltid färgranna flower power-kläder från Granny takes a trip. Tillsammans med Soft Machine blev de omgående ett av de stora affischnamnen på den brittiska undergroundscenen.

Framgångar med de relativt raka poplåtarna Arnold Layne och See Emily play (skrivna av Barrett i en klassiskt vimsig brittisk poptradition) gjorde gruppen stor både hemma och utomlands men kolliderade i viss mån med den improviserade friformpsykedelia gruppen framförde live.

Efter att skrivit merparten av materialet till Pink Floyds knockout-debut, The piper at the gates of dawn, ledde Barretts kopiösa intag av LSD till ett alltmer bisarrt beteende. Förut hade hans nyskapande, fragmentariska gitarrspel utgjort gruppens musikaliska centrum, nu blev hans kreativa insatser mindre och mindre och till slut alldeles förödande: ofta glömde han bort vilken låt som spelades, ibland stannade han kvar på ett enda ackord, inte så sällan satt han på scenen med korslagda ben utan att göra någonting alls.

I januari 1968 tog Waters, Wright och Mason konsekvenserna av allt detta och ersatte honom med Barretts gamla Cambridge-vän David Gilmour. Resten är pophistoria: Pink Floyd utvecklades sakta men säkert till ett av världens mest pompösa arenarockband, odödliggjorda för all framtid genom det bästsäljande albumet Dark side of the moon och med tiden ett av föremålen för punkrevolten. Med tiden blev de också ett av världens struligaste band, med fortfarande pågående interna stridigheter.

Barrett själv tycktes inte bry sig om att han sparkats från sin egen skapelse – än mindre någon solokarriär – men lockades ändå till Abbey road-studion för ett soloalbum. Efter över ett år av kaotiska inspelningar – pådrivna först av Malcolm Jones, sedan av Gilmour och Waters – släpptes The Madcap laughs i januari 1970. Ett album präglat av söta melodier och ett stilla, avskalat vansinne långt från Pink Floyds storslagna ljudbilder.

barrett_lpMed stor möda gjordes även ett andra album, utgivet senare samma år och präglat av samma slags psykedeliska visrock, hörd varken förr eller senare.

Efter några mindre lyckosamma inspelningsförsök i augusti 1974 var det oåterkalleligen slut och Barrett återvände än en gång till Cambridge.

Trots att Barretts bidrag till rockhistorien varit kvantitativt sett litet har hans inflytande varit stort. Brittiska band som Sex Pistols och Blur har deklarerat sin stora beundran (Sex Pistols försökte till och med få honom som producent, något som kan få den rockintresserades världsbild att gunga till lite).

Så sent som 1992 försökte ett amerikanskt skivbolag locka med miljonbelopp för att förmå Barrett att gå in i studion igen. Familjen avböjde med motiveringen att den bräckliga harmoni Barrett trots allt uppnått alltför lätt kunde rubbas.

På grund av att Barretts inhopp i rockbranschen blev så kort och kaotiskt har behovet av mer material stadigt växt. 1988 skrapade EMI därför ihop en samling med demos, alternativtagningar och outgivet material (överflödig för alla utan ett specialintresse). Fem år senare kom Crazy diamond, en box med alla Barretts soloinspelningar kompletterad med ytterligare alternativtagningar.

I år har det börjat röra på sig igen med en best of-skiva (den första officiella) och en bok ägnad hans samtliga inspelningar, solo och med Pink Floyd.

Cd-samlingen Wouldn´t you miss me? är en jättebra introduktion för nybörjaren (i och med inkluderandet av den tidigare outgivna Bob Dylan blues är den dessutom ett måste för samlaren). Boken är däremot alldeles för mycket överkurs för att kunna intressera andra än de som redan har ett grundmurat intresse för Pink Floyd och Syd Barrett.

sydbarrett300_Barrett-kännaren David Parker har gått igenom samtliga existerande dokument i Abbey road-arkivet (den studio där nästan alla inspelningar gjordes) och kompletterat med ett stort antal intervjuer med människor som på olika sätt varit involverade.

Likt Ian McDonalds fantastiska bok om Beatles samtliga inspelningar, Revolution in the head, lotsas läsaren framåt med en blandning av hårdfakta och vaga hågkomster. Parker saknar dock McDonalds förmåga till inkännande analys, det som gör Beatles-boken till en angelägenhet för fler än kalenderbitarna.

Random precision, recording the music of Syd Barrett 1965-1974 är istället en bok man använder som referenslitteratur, något att bläddra i när man undrar vilken studio som användes när See Emily play spelades in (Sound techniques Ltd) eller vilken dag som Syd Barrett la på baklängessolot på Dominoes (15 juli 1970).

Som svensk är det förstås kul att få reda på att Barrett gjorde sitt enda Sverigeframträdande (med Pink Floyd) på Gyllene cirkeln i Stockholm 10 september 1967. Förband var Sleepstones.

Kan vi hoppas på att David Parker nu katalogiserar samtliga målningar, teckningar och skulpturer? Enligt uppgift målar Barrett fortfarande, problemet är bara det att han bränner upp dem så fort de är färdiga. Om han bara slutade upp med det så skulle han kunna göra en Captain Beefheart: lägga av med musiken och starta upp en karriär som bildkonstnär. Begåvning saknas icke.

Tio sinnesutvidgande exempel på Syd Barretts psykedeliska genialitet:

1. See Emily play (singelspår, 1967).

Pink Floyds genombrottssingel Arnold Layne var ganska normal brittisk 60-talspop om en man som stjäl underkläder Uppföljaren See Emily play har både ett mer sinnesutvidgande sound och en bättre melodi.

2. Astronomy dominé (lp-spår från The piper at the gates of dawn, 1967).

Öppningsspåret från Pink Floyds debut-lp är som en rak höger rätt ut i ett oändligt universum. Stjärnor imploderar av ljudet från mullrande trummor och en elgitarr som dekonstruerar rhythm&blues-arvet till kosmiskt grus.

3. Terrapin (lp-spår från The Madcap laughs, 1970).

Världens bästa psykedeliska visrock på nylonsträngad gitarr. Så härligt sömnig att det enbart är plektrumets absurda raspande över strängarna som hindrar den efterhängsna melodin från att somna in för gott.

4. Here I go (lp-spår från The Madcap laughs, 1970).

Förtjusande kärleksvisa: ”This is a story about a girl that I knew/She didn´t like my songs and that made me feel blue”. Låter som en utflykt i Beatlesland med scouter höga på magiska svampar.

5. Golden hair (lp-spår från The Madcap laughs, 1970).

Andlöst vacker tonsättning av en James Joyce-dikt. Syd sjunger den högtidligt – som en skådespelare – till ödesmättat gitarrkomp och eteriska dimslöjor av vibrafon, orgel och cymbaler.

6. Late night (lp-spår från The Madcap laughs, 1970).

Söt popmelodi som förgylls av en oförutsägbar ackordgång och psykedelisk slidegitarr i flera lager. Syd sjunger som vanligt: konstlöst men ändå innerligt. Trummorna ligger absurt långt bak i mixen.

7. Baby lemonade (lp-spår från Barrett, 1970).

Virrig popmelodi i någon slags Beatlestradition. Snubblar fram med glatt humör men befinner sig hela tiden på den smärtsamma gränsen till nervsammanbrott. Faller sönder av sig själv i slutet.

8. Love song (lp-spår från Barrett, 1970).

Uppfuckad brittisk folkrock med harmonium och spikpiano. Glad och livfull men liksom med en underton av desperation. Ett av många exempel på Barretts exceptionella känsla för goda melodier.

9. Dominoes (lp-spår från Barrett, 1970).

Fantastiskt exempel på Syd Barretts vägran att skriva låtar med regelbundna taktindelningar. Här går det lite hur som helst. Underbar baklängesgitarr och en lång instrumental avrundning med Rick Wrights klaviaturer i högform.

10. Maisie (lp-spår från Barrett, 1970).

Mentalsjukhusrock. Ovanligt knäppt till och med för att komma från Syd Barrett. Spöklik pratsång om ”bad luck” och ett löst sammanhållet men ändå tungt bluesigt komp som går på nervlugnande piller.

©Dan Backman Rec publ i SvD 011009

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: