Steely Dan: Hovet, Stockholm, 1 september 2000
Stort och mäktigt. Tungt och imponerande. När det legendariska sjuttiotalsbandet Steely Dan för första gången någonsin står på en svensk scen måste man ta till de stora orden och de stora gesterna. Det är faktiskt, vill jag hävda, oundvikligt.
För de riktigt hängivna fansen, de som väntat på ett besök i typ tjugo år, är det förstås mer än så. För dessa, till vars skara jag i ärlighetens namn själv måste räknas, är det närmast en andlig upplevelse bara att se Donald Fagen, 52, och Walter Becker, 50, röra sig över scenen. För oss blir helhetsupplevelsen, hur patetiskt det än må låta, nästan overklig.
Baksidan av myntet (för det är ju så att allt som har en framsida också har en baksida) är förstås att orimligt höga förväntningar aldrig kan infrias fullt ut. Inte så att Fagen och Becker och deras elva medföljande musiker gjorde någon riktigt besviken i går kväll – varken de hängivna eller de sjuttiotalsnostalgiska eller de lagomintresserade – däremot tror jag att vissa av oss blev lite förbryllade.
Själv hade jag förväntat mig mer jazziga subtiliteter men blev istället imponerad och upprymd av den oväntat fokuserade och direkta kraft som strömmade från scenen (att ljudet i en ishall aldrig kan bli lika raffinerat och detaljrikt som i en mindre lokal är något man får lov att hacka i sig).
Tydligt var att Fagen och Becker varken var ute efter att imponera oss med överdrivet finlir (vilket de förstås indirekt gjorde: vi talar ju om musiker ur den yppersta eliten) eller förföra med insmickrande nostalgi (vilket de också indirekt gjorde: endast tre låtar från det nya albumet fick plats, resten var från sjuttiotalet). Mest av allt verkade de vara ute efter att leverera sin skruvade jazzpop och hårdgungande rhythm&blues på ett så effektivt och relevant sätt som det bara var möjligt.
Och visst lyckades de: med förkrossande amerikansk auktoritet framfördes material från samtliga åtta album, alla försiktigt uppdaterade, många med små subtila förändringar i arrangemangen och allt prickat med ruggig precision av de handplockade musikerna. Utrymme för spontana infall gavs bara i soloutflykterna, som å andra sidan var många.
Varken Fagen eller Becker har gjort sig kända för att vara särskilt pratsamma och på Hovet gör de inte mycket för att motverka den bilden. Fagen presenterar några låtar, Becker presenterar musikerna. Torrt och korrekt. Mot slutet, när bifallet är som störst, tinar de upp.
Lustigt nog påminner Fagen om Stevie Wonder där han, iklädd en svart skinnkavaj, sitter och vaggar bakom sitt Rhodes-piano och med synbarlig ansträngning pressar ur sig sin karaktäristiskt beslöjade sång. Becker, som även han sjunger två låtar, har också på sig en skinnkavaj och ser ut som en pastor från Vilda västern. Under hela konserten plockar han fram skönt aviga bluesfraser på sina gitarrer.
Betydligt spontanare och sötare är de tre sångerskorna Victoria Cave, Cynthia Calhoun och Carolyn Leonhart. Tonsäkert och inspirerat fyller de i och slätar ut (i positiv bemärkelse) Fagens oborstade sång samtidigt som de flaxar med armarna på ett skönt osynkat sjuttiotalistiskt vis. När de tillåts sjunga Dirty work, från första plattan, inträffar en av konsertens verkliga höjdpunkter.
Av de fyra blåsarna är det främst saxofonisten Bob Sheppard som utmärker sig. Gitarristen John Herrington sköter sig genomgående utmärkt och klarar sig oskadd genom klassiska Steely Dan-solon (som många i publiken förstås kan utantill) genom att intelligent citera från originalsolona och sedan brodera vidare på egen hand.
På Europapremiären i Köpenhamn i måndags uppfattade jag trummisen Ricky Lawson som en svag länk. I Stockholm, där ljudet är bättre, har jag inga direkta invändningar, bortsett från ett trist solo och att hans trummor har dubbla baskaggar och blomsterdekor.
Fast mer än att fästa sig vid enskilda insatser är det roligare att notera den kollektiva kraft som Steely Dan utstrålar. Det viktiga är att leverera musiken, inte att hänge sig åt musikaliska egotrippar eller att ställa Fagen och Becker i centrum, snarare tvärtom.
Att det inte är någon spekulativ comeback av två åldrade popstjärnor som vill spela ihop lite pensionspengar står helt klart. Snarare är det förbluffande med vilken lätthet de sammanfogar dåtid med nutid och får det att hamna i en verklighet som är här och nu.
Själv hade jag kanske önskat ett delvis annat urval, ändå uppstår aldrig några transportsträckor. Slutet är rentav knäckande: Dirty work, Peg, Kid Charlemagne och Don´t take me alive mejar ner alla eventuella invändningar och borde få alla ointelligenta, trångsynta rockkritiker som sagt dumma saker om Steely Dans perfektionism att rodnande av skam söka sig nya jobb.
Längd: Drygt 2 timmar inkl paus.
Publik: Stor, mogen, entusiastisk och blandad. Initierad.
Antecknat: Till och med bandpresentationen var löjligt bra.
Första set: Boston rag, Bodhisattva, Night by night, Janie runaway, Josie, Black friday, Daddy don´t live in that New York city no more, Glamour profession, Jack of speed, Hey nineteen.
Andra set: Instrumentalt jazzintro (komponerat av Henry Mancini), Royal scam, Deacon blues, Cousin Dupree, Monkey in your soul, Dirty work, Peg, Kid Charlemagne, Don´t take me alive.
Extranummer: My old school, FM.
Donald Fagen: Sång, klaviatur. Walter Becker: Sång, gitarr. Ricky Lawson: Trummor. Tom Barney: Bas. Ted Baker: Klaviatur. Jon Herington: Gitarr. Jim Pugh: Trombon. Michael Leonhart: Trumpet. Cornelius Bumpus: Sax. Bob Sheperd: Sax. Cynthia Calhoun: Sång. Victoria Cave: Sång. Carolyn Leonhart: Sång.
©Dan Backman Rec publ i SvD 000902
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera