Sun Ra: Greatest hits (Evidence, 2000)
Uppslaget att ge ut en greatest hits med Sun Ra (1915 – 1992) är lika genialiskt som det är tokigt.
Jag menar, hur kan man ge ut en hitsamling med en man – och en orkester – som producerat mer skivor än det finns stjärnor på himlavalvet och som dessutom aldrig fått till en endaste hit.
Ändå fungerar det alldeles utmärkt, särskilt om man beaktar plattans underrubrik easy listening for intergalactic travel och mer ser den som en introduktion än som en hitsamling (nybörjaren fortsätter lämpligen med den något mer krävande dubbel-cd-n The singles som samlat alla hans fantastiska och minst sagt obskyra Saturn-singlar).
Fördelen med ett så pass lättlyssnat urval som detta är att man slipper de friformexperiment som aldrig ledde någon vart, alla mysko infall som liksom aldrig fick någon meningsfull struktur (med detta inte sagt att det inte fanns exempel på det motsatta, då experimenten lyfte likt viktlösa rymdskepp).
Här får man istället, serverat på en bricka i form av en cd, arton av Sun Ra´s inte fullt så onormala bidrag till den afroamerikansk jazztraditionen. Great black music, kan man lugnt säga, eller great black alien music. Alla plockade från Sun Ra-plattor utgivna på Saturn-etiketten mellan åren 1956 och 1973 och alla med den där lite sliriga, spontana kvalitet som alltid utmärkte en Sun Ra-låt, någon högteknologisk finish var det aldrig tal om.
Musikens spännvidd – från de första spårens relativt konventionella storbandssväng fram till den avslutande The perfect man, som närmast är att betrakta som techno innan techno fanns – är förstås imponerande och inkluderar såväl stompig Woody Allen-jazz som friformbröl.
Tolkningarna av Round midnight och I loves you, Porgy är sublimt midnattsblå medan ett spår som Rocket number nine take off for the planet Venus, med blandad manskör och bop-sväng, rusar runt som en ko på vårbete.
Det lustiga med den här musiken är att den, trots idoga försök, aldrig riktigt lämnade den afroamerikanska jazztraditionen. Sun Ra må ha hävdat sitt utomjordiska ursprung och intergalaktiska ambitioner, hans musik var ändå ordentligt rotad i den här planetens mylla. Den planet vi kallar Jorden.
©Dan Backman Rec publicerad i SvD 001012
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera