kritik sedan 1993

Carla Bley (2000)

Carla Bley hör till de mer profilerade personligheterna på den moderna jazzscenen. Trådsmal och egensinnig och med fluffigt polkahår, lång lugg och svenskt påbrå. Svår att kategorisera men alltid bemött med respekt vare sig hon framträtt som musiker, kompositör, arrangör eller skivbolagsdirektör.

För länge sedan, när sextiotal övergick i sjuttiotal, var hon i högsta grad med om att skaka om fundamenten för den jazzmusikaliska traditionen. Dels genom att öka dosen av politik, liv och humor på dagordningen, dels genom att öppna dörrarna till andra musikaliska kulturer och traditioner; arvet från Kurt Weill och Hanns Eisler inte minst.

Även på ett administrativt plan har Carla Bley varit en drivande kraft. Tillsammans med dåvarande maken Michael Mantler (trumpetare och kompositör) startade hon kollektivet Jazz composers orchestra, sammanslutningen Jazz composers orchestra association och etiketten JCOA records, allt med ambitionen att få ett större musikerinflytande över distribution och presentation (precis som i Sverige, där det vid samma tid växte fram en progressiv musikrörelse med samma ambition).

Även om inresset för hennes person mattats något har Carla Bley fortsatt producera vital och intressant musik, allt utgivet på JCOA eller hennes egen etikett Watt. Kanske inte med samma intensitetsnivå som på trippel-lp-n Escalator over the hill (från 1972) eller Tropic appetites (från 1974), men ändå med bibehållen musikalitet, nyfikenhet och humor. Aktuella cd-n 4X4 är ett utmärkt exempel på hur kul det faktiskt kan vara med jazzmusik.

Även på en konsertscen är Carla Bley kul att se. Inte bara för att musiken hela tiden tar oväntade skutt: när hon på söndagseftermiddagen framträdde med sitt åttamannaband (som en del av festivalen Stockholm jazz 2000) var det faktiskt lika spännande varje gång hon gick fram till mikrofonen för att med stillsamt torr humor presentera nästa låt, som kunde heta Baseball, Battleship eller Chicken. Vore det inte för den tämligen okänslige trumslagaren Dennis Mackrel skulle jag inte kunna komma på några invändningar, möjligen att hon inte inkluderade den smärtsamt vackra Utviklingssang (ja, det är norska) från senaste cd-n. Avslutande easy listening-bossan Sidewinders in paradise var en ren fröjd och bandmedlemmarna Lew Soloff (trumpet) och Gary Valente (trombon) är två sköna jazzoriginal av den gamla sorten som man bara måste gilla.

musiquemechaniqueInnan Carla Bley och hennes sju lydiga musiker ställde sig på Konserthusets stora scen fick jag en tidig pratstund med henne på hotellet. Efter ett tag anslöt sig även Steve Swallow, livspartner och tillika elbasist i hennes band.

Carla Bley var lite morgontrött och sa förskräckt att ”mitt ansikte kommer vara helt uttryckslöst” när jag plockade fram min kamera. Kanske det, med sin långa lugg fick jag aldrig se ögonen, men hon log då och då. Lite speciell var hon allt, det kändes liksom tryggt att hon hade Steve Swallow vid sin sida.

Stockholmsbesöket var kort och sällsynt. Kvällen innan hade hon ätit en, som hon säger, ”fantastisk fisk” på Wedholms och dagen efter skulle hon och bandet vidare till Makedonien.

När jag undrar om hon tycker om att vara ute på turné skrattar hon och säger ”nej, det är hemskt” och hävdar att det enda hon tycker om är att skriva musik.

– Det är den olyckliga, hemska sanningen att efter det att musiken är skriven så måste du släpa med den över hela världen och framföra den. För mig är det chockerande, men det måste göras.

På Konserthusets scen såg hon ut att trivas, ändå insisterade hon på att det varken var kul att framföra musiken från scenen, spela in den eller ens att ha den på sitt eget skivbolag.

– Jag skulle föredra att andra spelade den, men det är inga som gör det. De skriver sin egen musik. Och skulle jag inte ge ut den själv skulle ingen annan göra det.

Carla säger att det är värre ju mindre grupperna är. Värst är det när hon framträder enbart med Steve Swallow.

– Men det har jag slutat med nu. Min nuvarande grupp 4X4 är okey men det är ändå jag som måste presentera alla låtarna. Det finns liksom en massa omusikaliska saker som måste göras.

– Det är bra när jag kan ta med ny musik till ett storband i någon stad och få jobba med dem några dagar och sedan avsluta med en konsert. Det är det ideala. Vi gjorde det precis i Hamburg.

Carla Bley säger att hon har sin största publik i Europa, inte hemma i USA, men påpekar också hur dyrt det är att ta över amerikanska artister till Europa.

För att inte helt fastna i problemen byter jag samtalsämne och påstår att den nya cd-n har klassiska Carla Bley-kvaliteter som humor, stor skönhet och teatrala element.

– Ja, visst finns där skönhet vid sidan av det aviga och vanvördiga. Ibland blir det så, ibland inte. Jag bestämmer mig aldrig för att skriva en viss sorts musik, det blir som det blir. Jag föredrar de vackra styckena, men du kan inte alltid nå dem.

Det vackra vinner på att ligga sida vid sida med det udda och konstiga, och vice versa. Det är en styrka med din musik.

– Oj, wow, jag hoppas verkligen att det kan vara så. De bästa komikerna har ju en sorgsenhet i sig. De kan få dig att både skratta och gråta.

BescalatorJag lyssnade på Escalator over the hill häromdagen och blev förvånad över att den fortfarande var så stark. Vad tycker du?

– Jag tycker också att den är helt fantastisk. Det var verkligen en ynnest. Don Cherry gjorde några av sina bästa insatser någonsin där, likaså Gato Barbieri. Man skulle kunna nämna många fler.

Det finns en sådan kraft att man baxnar.

– Ja, verkligen. Det måste varit en väldigt speciell tid. Men jag förstod det inte då, det var bara något vi gjorde. Nu förstår jag att det var väldigt viktigt.

Carla berättar att hon turnerade med en liveversion av jazzoperan Escalator over the hill förra året och att den lät ännu bättre nu. Musikerna var utbytta, delvis för att se om kompositionen höll med andra musiker, delvis för att många av dem blivit för dyra. Linda Ronstadts roll spelades exempelvis av Syd Straw, Jack Bruce av Phil Minton.

Jag påpekar att Linda Ronstadts insatser var särskilt strålande och att hon gav henne riktiga poplåtar. Carla håller med:

– Ja, men jag vet inte var de kom ifrån. Hon är så bra. Allt hon gör har klass.

Nu har Steve Swallow kommit in i rummet och sjunkit ner i en fåtölj. Jag undrar när de bägge träffades.

– 1959, säger Steve med ett leende, jag hade anställts för att spela bas med Carlas dåvarande make Paul Bley. Konserten hade så stor effekt på mig att jag slutade universitetet och åkte hem till dem i New York. Resten utvecklade sig under de följande fyrtio, femtio åren. En lång historia.

När blev ni ett par?

– För en femton år sedan. Vi talade just om det igår.

album-195768Innan Carla och Steve blev ett par var Carla ihop med Michael Mantler (numera bosatt i Köpenhamn). Tillsammans har de dottern Karen Mantler som även hon gjort en del märkliga men ytterst charmerande plattor. Alla kretsande kring hennes katt Arnold.Eftersom jag själv har en katt känner jag starkt för dem. Carla förstår mig:

– Wow, du har en katt som liknar Arnold? Med samma personlighet? Oh boy.

Lustigt nog är Karens musik snarlik sin mammas. Carla själv är lite oförstående men Steve håller med mig.

– Ja, men där finns också spår av Michael Mantler.

Det finns ett starkt humoristiskt drag i Karens musik.

– Absolut, skrattar Steve, det har hon fått av sin mamma.

Michael Mantlers senare plattor är för seriösa för mig.

– Det är konstigt. Han är egentligen inte alls tungsint, det är bara det att mörkret sänker sig över honom när han komponerar, påstår Steve.

– Resten av tiden ligger han på stranden och blir solbränd, fortsätter Carla skadeglatt, han är en sybarit.

Tiden går. Carla tittar ut genom fönstret och noterar att det regnar, Steve ser på klockan och säger att de måste åka till Konserthuset för att soundchecka, jag föreslår att jag plåtar dem båda utanför hotellet.

När jag sitter nere i hotellfoajén och väntar tänker jag att Carla Bley var en skön typ, men lite konstig. Annat var det med Steve Swallow, honom skulle man vilja stoppa ner i en låda och ta med sig hem för att plocka fram vid behov. Han verkade så snäll.

carla steve 1carla steve 3

©Dan Backman

Namn: Carla Bley (född Carla Borg). Född: 11 maj 1938 i Oakland, Kalifornien. Bosatt: På landet utanför Woodstock.  Barn: Karen Mantler (tillsammans med Michael Mantler). Livspartners: Paul Bley, Michael Mantler, Steve Swallow. Selektiv diskografi: Escalator over the hill (1972), Tropic appetites (1974), Dinner music (1976), Musique mecanique (1978), Duets (1988), Big band theory (1993), Fancy chamber music (1998), 4X4 (2000).

©Dan Backman Artikel publ i SvD 001024

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: