The Beatles: No 1 (Parlophone/EMI, 2000)
Våren 1967 var jag 12 år. Jag gick i femte klass och kunde se hem från skolgården. Min tråkiga klassföreståndare hette Andreasson i efternamn och den snälla metallslöjdläraren kallade vi för Rymdpitten. Jag minns att jag hatade gymnastik så mycket att jag brukade gömma mig i förrådet bland bockar och redskap. En konsekvens av detta är att jag fortfarande inte kan göra en kullerbytta.
Ibland åt jag lunch hemma, speciellt när det serverades redd grönsakssoppa eller kålpudding, eller något annat som jag inte kunde äta (min mamma ansåg att jag var ett känsligt barn, kanske var jag det, jag vet inte längre). När jag av någon anledning inte kunde gå hem så tog jag så lite som möjligt av den äckliga soppan och slängde det sedan i ett obevakat ögonblick. Lunchen förminskades då till hårt bröd med margarin och lättmjölk.
1967 var året då The Beatles blivit så heta att man kunde bränna sig på deras skivor. De var osannolikt populära, ständigt omdiskuterade och med en kreativitetsnivå i höjd med Mount Everest. Under detta enda år hann de med tre singlar, en ep och en lp. Alla sagolikt bra (jämför det med dagens slöa utgivningstakt).
I februari kom singeln ”Penny Lane/Strawberry fields forever” (dubbel a-sida), i juli kom ”All you need is love” (marknadsförd med världens första tv-sändning via satellit), i november den i sammanhanget slätstrukna singeln ”Hello, goodbye” och i december ep-n/boken ”Magical mystery tour”.
Men framför allt var 1967 det år då lp-n ”Sgt. Peppers lonley hearts club band” kom ut. En psykedeliskt konceptuell utflykt i det blå som kommit att symbolisera popmusikens kliv upp i de vuxnare finsalongerna. En skiva som i ett slag förvandlade popmusiken till en konstart bland andra konstarter (naturligtvis var de inte ensamma, Beatles var del av något större och influerade andra lika mycket som de själva lät sig influeras).
De veckor i juni innan ”Sgt. Pepper” kom präglades av en febrig förväntan. Själv gick jag dagligen till Harry Andersson nere på Storgatan (stans bästa skivaffär) för att kolla läget.
De sista dagarna var jag så exalterad och otålig att jag bad mamma gå ner och fråga efter skivan när jag var i skolan. Om den hade kommit så skulle hon som ett tecken hänga ut en röd klänning på balkongen, om inte så skulle hon hänga ut en svart. Jag såg ju balkongen från skolgården, så om den röda hängde där var min väntan till ända.
Efter några dagar med den svarta klänningen så hängde där en röd klänning. Lyckan var förstås obeskrivlig när jag fick gå hem på lunchen. Jag minns att jag tog med mig två kompisar, Roger och Lars, båda lika poptokiga som jag själv. Den ena av dem blev sedemera en inte helt oäven bluesgitarrist men slutade dessvärre som knarkare. Konstigt nog minns jag inte hur mina två äldre systrar reagerade. De var ju också Beatles-fans.
Det magiska Beatles-året 1967 – som också var ett magiskt hippieår – är bara representerat med tre låtar på den Beatles-samling som imorgon släpps över hela världen. På cd-n, som fått namnet ”1”, har samlats 27 singlar som toppat listorna antingen i USA eller England, eller i båda länderna (självklart har många av dem även toppat försäljningslistan här i Sverige).
Första spåret är från 1962, ”Love me do”, och det sista från 1970, ”The long and winding road”. Som en första introduktion är cd-n jättebra, även om de båda dubbel-cd-samlingarna från 1993 ger en fullständigare bild.
Att lyssna på alla dessa singlar, samlade på en enda cd, är en något märkligt upplevelse. En sentimental nostalgitrip blir det inte: allt är tvärtom så välbekant att det nästan blir svårt att inte hoppa vidare med fjärrkontrollen.
Irriterande är förstås att dessa listettor bara delvis representerar de riktiga höjdpunkterna. Missförstå mig rätt: allt är mer eller mindre fantastiskt, det är ju Beatles vi talar om här, likväl finns det annat som är så otroligt mycket bättre. Sådant som aldrig kom ut på singel.
Beatles blev tveklöst sämre mot slutet och samlingen bekräftar min uppfattning att förfallet började 1968, direkt efter ”Magical mystery tour” (en i ordets verkliga betydelse magisk utgåva, musikaliskt, visuellt och litterärt). ”Vita” dubbel-lp-n The Beatles, som kom i november 1968, är förstås även det ett till största delen fullkomligt lysande album, men det är ändå ett band i upplösning vi hör.
Själv gick jag snabbt vidare till undergroundscenen och band som Fugs, Godz och Mothers of Invention (som snabbt gjorde ”Sgt. Pepper”-parodin ”We´re only in it for the money”) och struntade helt i de två sista mediokra albumen ”Abbey road” och ”Let it be”. För min del var Beatles slut och på ”1” hör jag återigen vilka banala bagateller ”Get back” och ”Come together” faktiskt är, likaså det tjatiga och smetiga med ”Hey Jude” och ”Let it be”.
Med slutpunkten ”The long and winding road” förhåller det sig annorlunda, här faller alla bitarna på plats en sista gång, resulterande i ett av de mest sublima och gripande ögonblicken i hela den fantastiska Beatles-sagan.
Annars kan man konstatera det vanliga när man lyssnar sig igenom cd-ns 27 spår. Det där om att Beatles liksom kom att personifiera popmusikens hela väsen, dess själ, dess innersta. Det är bara så det är: inga har varit mer pop än Beatles, varken förr eller senare. Inte tidningen Pop, inte Oasis, inte Anders Glennmark. Det spelar ingen roll hur mycket bröderna Gallagher bedyrat sin beundran inför Lennon/McCartney, Oasis var aldrig i närheten ens av Beatles sämsta låtar. Inga andra heller.
Det fantastiska med tidiga låtar som ”From me to you”, ”She loves you” eller ”Eight days a week” (listan kan göras lång) är inte bara den livsberusade energi de förmedlar. Det fantastiska är också det innovativa och sofistikerade bruket av såväl melodi som rytm. Hos Beatles förenades det spröda med det råa, det komplexa med det entydiga och det på ett sätt som var alldeles naturligt. Eller ska vi säga så här: på ett sätt som var och fortfarande är alldeles gudomligt.
Av Beatles sammanlagt 27 amerikanska och engelska listettor har de flesta även toppat den svenska listan: She loves you (1963), I want to hold your hand (1964), Can´t buy me love (1964), A hard day´s night (1964), I feel fine (1964), Ticket to ride (1965), Help! (1965), Yesterday (1965), Day tripper (1965), We can work it out (1965), Paperback writer (1966), Yellow submarine (1966), Eleanor Rigby (1966), Penny lane (1967), All you need is love (1967), Hello, goodbye (1967), Lady Madonna (1968), Hey Jude (1968), Get back (1969).
Sammanlagt har Beatles sålt mer än 4 miljoner skivor i Sverige, vilket gett dem 48 guld och platina-skivor. Av albumen har Sgt. Peppers lonely hearts club band och Abbey road sålt bäst.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 001112
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera