kritik sedan 1993

Laura Nyro: Time & love/Live from Mountain stage (2000)

Laura Nyro var en alltigenom originell artist, lika svår att placera musikaliskt som textmässigt mångtydig. Främst känd som en av de ursprungliga på den amerikanska singer/songwriter-scenen, men egentligen mer soulsångerska än folksångerska. När hon dog i cancer 1997 lämnade hon efter sig ett tomrum omöjligt att fylla.

Under glansdagarna i slutet av sextiotalet kom hon att kallas för the queen of white psychedelic soul, mot slutet blev hennes engagemang i feministiska och djurrättsliga frågor betydande. Hela tiden blandade hon sin ungdoms doo-wop och soul med pop och jazz, först febrigt och neurotisk, med tiden stillsammare. Själv fick hon aldrig några listframgångar men levererade desto fler till andra, främst Barbara Streisand och Fifth Dimension (som paketerade dem på ett sätt som blev acceptabelt för den stora publiken). Tragiskt nog var hon påtänkt för en spelning på Lollipopfestivalen i Lida samma år som hon dog. Det skulle blivit det första Sverigebesöket.

livefrommountainNu är hon aktuell igen. Dels med en cd-samling (Time & love), dels med en liveupptagning från 1990 (Live from Mountain stage). Den sistnämnda är endast för fansen då den bara ger en antydan av den emotionella kraft som fanns inbyggd i hennes musik. Laura ackompanjerar sig själv på ett plastigt keyboard och gör forcerade versioner av senare sånger. Det som räddar skivan är hennes röst: varm och besjälad.

Desto lättare är det att rekommendera cd-samlingen Time and love som ger en nästan idealisk (remastrad) introduktion till hennes första sex album (den förra kompilationen, Stoned soul picnic från 1997, innehåller även spår från de efterföljande fem albumen). Förutom egna sånger finns här den definitiva covern på Up on the roof såväl som en hjärtekrossande It´s gonna take a miracle. För en äldre generation är And when I die bekant medan det för yngre är Stoned soul picnic som man känner till. Själv dör jag av allt men vill gärna lyfta fram den excentriska Time and love, som även gett namn åt samlingen. Något liknande har aldrig hörts: som ett berusat möte mellan Stephen Sondheim och Motowns hitmakare på 86:e gatan i New York en vacker septemberdag 1968.

Fem skivor som på olika sätt belyser Laura Nyro och hennes musik. 

1. Eli & The thirteenth confession (1968).
Bekännelser av en överspänd, ultramusikalisk 21-åring. Antagligen hennes bästa.

2. Gonna take a miracle (1971).
Lauras egen tribut till sextiotalssoulen. Producerat av Gamble & Huff.

3. Stoned soul picnic (1997).
Den mest kompletta sammanfattningen av hennes karriär.

4. Time and love, The music of Laura Nyro.
Artister som Suzanne Vega, Jane Siberry, Beth Nielsen Chapman och Lisa Germano ger sin egen personliga hyllning.

5. The music of Laura Nyro, Ron Frangipane and his orchestra (tidigt 70-tal).
Ambitiösa easy listening-versioner. Mycket obskyrt.

©Dan Backman Rec publ i SvD 001122

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: