kritik sedan 1993

Rickie Lee Jones (2000)

Laura Nyro är död. Carole King har för länge sedan tappat bort sina förtrollande melodier. Joni Mitchell har isolerat sig i sitt kaliforniska elfenbenstorn och blivit Polar music prize-tråkig.
Av de ursprungliga kvinnliga affischnamnen på singer/songwriter-scenen är det bara den yngsta av dem, 46-åriga amerikanskan Rickie Lee Jones, som förmått hålla sin kreativa låga brinnande. Med sin flickaktigt charmerande röst, ofta på gränsen till nervsammanbrott, har hon fortsatt att engagera såväl publik som kollegor med eklektisk musik och innehållsrika, starkt poetiska texter.
 

Att hennes tre senaste album varit förhållandevis svaga spelar liksom ingen roll, när det gäller ett komplext konstnärsskap som detta får man vara storsint och se allt i ett större perspektiv. Inte haka upp sig vid enskildheter.

När hon nu är aktuell med konserter och ny jättebra cd så är det lätt att bli Rickie Lee Jones-entusiastisk igen (hädanefter förkortad till RLJ) och ånyo sjunga hennes och alla andra känsliga konstnärssjälars lov.

Den nya cd-n var ett av de ämnen jag hade tänkt ta upp på en överenskommen telefonintervju. Den känsliga artisten – ingen ironi! – ändrade sig dock i sista minuten och ville att frågor och svar skulle utväxlas per e-post. Så här skrev hon i det email som så småningom droppade ned i min dator:

”Jag har bestämt mig för att inte längre göra intervjuer med människor som jag inte känner, det är för riskabelt, känslomässigt sett”.

RLJ hävdade vidare att detta sätt att göra intervjuer på skulle vara fördelaktigt för båda parter, och att det i framtiden skulle komma att bli mer accepterat:

”Jag kan uttrycka mig i min egen hastighet, tänka igenom dina frågor utan något tvång att vara underhållande. Du får ett intressantare svar och behöver inte undra över vad jag egentligen sa”.

I detta finns förstås en hel del att invända. Exempelvis att artisten får sista ordet och att följdfrågor blir omöjliga.

Detta var i alla fall – i redigerad form – vad RLJ filosoferade fram utifrån några av mina frågor och påståenden. Skickade från en dator någonstans i Tacoma, Washington (där hon numera bor).

Först RLJ:s egna ord om vad hon gör mellan konserterna:

”Jag vandrar omkring en hel del”.

Om vilka hon har med sig till Sverige:

”En kontrabasist, en klaviaturspelare, en slagverkare och Sal, min gitarrist. Inga trummor”.

Om den fantastiska, nästan legendariska, spelningen på stockholmsklubben Karlsson 1987:

”Jag kände också att det var något speciellt med den spelningen. Det var liksom en av dessa lyckade kvällar, vävd såväl av publiken som av mig själv. En känsla av samhörighet. Förra året (på Skeppsholmen) var också en fin upplevelse. Jag gav mig hän åt båtarnas och vattnets skönhet och bara sjöng. Vanligtvis tycker jag inte om att tävla med naturen om publikens uppmärksamhet, men den gången föll alla bitarna på plats”. 

Om att spela andras låtar:

”Jag antar att det vid det här laget blivit uppenbart att jag känner mig lika inblandad i de sånger jag inte skrivit själv som de jag skrivit. Jag älskar att sjunga, helt enkelt. Mina egna sånger, dem väntar jag lång tid med. Det är bara så det är. Ibland, i mellantiden, tar jag chansen att spela in sånger jag tycker om”.

Om inspelningen av nya cd-n:

”Delar av inspelningen var kul, andra inte. Det är alltid lustfyllt att sjunga in på band. Ibland gör vissas personlighet det svårare än det borde vara, men kanske bidrar det till styrkan att kunna ta sig dit man vill, jag vet inte. Ja, jag spelar alltid in live i studion, men den här gången la jag också till en del efteråt. Jag korrigerade till och med några strofer”.

Om att ta kontakt med de fantastiska musiker hon brukar omger sig med:

”Jag ringer aldrig upp. Undantaget Joe Jackson, men det var extraordinärt. Vanligtvis är det en producent eller en manager som ringer. Vill inte skrämma någon”.

Om vad hon söker hos musikerna:

”Well, vad jag söker efter är en förståelse för mitt musikaliska språk, och en förmåga att bidra med deras eget. Jag uppskattar en ömsint och lugn personlighetstyp men kan klara av andra typer så länge vi har en bestämd uppgift att klara av. Jag tycker om de som lägger ner sin personlighet i musiken, jag vill inte använda så mycket tid till att tala om och planera det musikaliska händelseförloppet. De måste vara snabba och intuitiva, det är musikens ursprungliga natur, åtminstone den musik jag tycker om att göra. Och jo, jag säger ganska ofta åt dem vad de ska göra”.

Om varför hon bytt skivbolag igen:

”Jag har bytt bara för att de två senaste, för att göra en lång historia kort, mer eller mindre lades ner. Mitt nya skivbolag har precis startat upp, så jag hoppas kunna stanna där ett tag”. 

Om sina egna album:

”Jag lyssnar sällan på det jag gjort. Men när jag gör det så överraskas jag alltid av hur jäkla bra det låter”.

Namn: Rickie Lee Jones.
Född: 8 november 1954 i Chicago, Illinois.
Familj: Betty Jane Jones, Richard Loris Jones, två systrar, en bror.
Bor: Tacoma, Washington.
Barn: Dottern Charlotte Rose.
Känd f.d. pojkvän: Tom Waits.
Vill inte tala om: Tom Waits.
Debut: Med albumet Rickie Lee Jones 1979.
Mest kända låt: Chuck E.´s in love.
Tidiga influenser: Laura Nyro, Van Morrison, Andy Williams, Harry Belafonte, Nina Simone, Randy Newman, The Beatles, Neil Young, Peter Pan.
Tidigare konserter i Stockholm: Karlsson 1987, Circus 1992, Skeppsholmen blues & jazz 1999.

Diskografi:

ricky-lee-jones-pictures1Rickie Lee Jones (Warner bros/Warner), 1979.

En klassisk debut. Så cool att man får gåshud, så emotionellt laddad att den bränns. Mellan den lättsinnigt glada Chuck E.´s in love och den sorgesamt vackra Company ryms sånger som är funky och jazzy, gatusmarta och studiomusikerpolerade. Egensinniga iakttagelser av livet, direkt från ett bultande amerikanskt beatnik-hjärta.

album-piratesPirates (Warner bros/Warner), 1981.

En vindlande och oförutsägbar resa in i RLJ:s inre landskap. Traditionella låtstrukturer har – som hos förebilden Laura Nyro – brutits upp utan att vare sig fokus, det organiska svänget eller de vackra melodierna förlorats. Varje sång är som en rikt orkestrerad liten novell och framförs som om det vore fråga om liv eller död.

Rickie-Lee-Jones-Girl-At-Her-VolcaGirl at her volcano (Warner bros/Warner), 1983.

Mini-lp med hudlöst nervpirrande tolkningar av andras låtar samt en överbliven egen från Pirates. Tolkningarna av My funny valentine och Lush life (inspelade live) skickar mången jazzsångerska in i skamvrån. Versionerna av popklassikerna Walk away Rene och Under the boardwalk går under ytan och lyfter fram det själfulla..

000bab9d_mediumThe magazine (Warner bros/Warner), 1984.

En slags slutpunkt för RLJ:s första period. De intrikata och dynamiska arrangemangen är tagna till sin spets och albumet är närmast att betrakta som en musikalisk svit, med såväl höga höjder, där luften är kristallklar, som djupa dalar där inget händer. Gott om filmiska stämmningar och duktiga Toto-musiker.

118e9e33-1c4c-4b82-a137-3298e4b66bdeFlying cowboys (Geffen/BMG), 1989.

Ett relativt rakt album, snyggt producerat av Walter Becker och med sedvanligt utsökta insatser av amerikansk studioelit. Kan förefalla något anonym ställd mot de tidigare albumen men innehåller klart minnesvärda spår som Just my baby, Ghetto of my mind, Satellites och, inte minst, det suggestivt malande titelspåret.

rickie_lee_jones_poppopPop pop (Geffen/BMG), 1991.

Ytterligare en cd med andras låtar. Mest jazzstandards i ovanligt lättsamma versioner, bland musikerna märks tunga jazzsnubbar som Charlie Haden och Joe Henderson. Robben Fords spel på nylonsträngad gitarr i de två första spåren är av världsklass och det är alltid lika fascinerande att höra hur RLJ förvandlar andras sånger till sina egna.

album-traffic-from-paradiseTraffic from paradise (Geffen/BMG), 1993.

En akustiskt klingande och svårfångad cd. RLJ är minst lika personlig som alltid men har prioriterat stämmningar före melodier. Bäst fungerar Stewart´s coat, med en karaktär som för tankarna till ett skillingtryck. Mest RLJ-aktig är konstigt nog Sal Bernardis vackert böljande Beat angels, onödigast är en trist version av Bowies Rebel rebel.

RickieLeeJones_NakedSongsNaked songs (Reprise/Warner), 1995.

En liveinspelad cd med akustisk gitarr, piano och en handfull egna sånger (plus en jazzstandard). Trots en entusiastisk publik och en engagerad RLJ så fungerar det inget vidare. Det asketiska blir tråkigt i cd-ns tillplattade form och förvandlat till ett dokument angeläget endast för fansen.

album-ghostyheadGhostyhead (Reprise/Warner), 1997.

Ett misslyckat experiment. Med benäget bistånd av Rick Boston går RLJ vilse i de elektroniska rytmernas monotoni (det låter ungefär som en amerikansk missuppfattning av den brittiska triphopen). Vid en förfrågan om hur jag ska ta mig in i musiken svarar RLJ lite irriterat: ”Ghostyhead är som en serie böner. Den är ganska personlig”.

ricki_lee_jones_its_like_thisIt´s like this (Artemis/Sony), 2000.

Precis som på Pop pop tolkar RLJ ett antal melodier som hon inte skrivit själv. Mest rör det sig om jazzstandards men här finns även låtar av Steely Dan, Marvin Gaye och Beatles. Det hela är emotionellt sett jättestarkt, men samtidigt så där coolt, hippt och groovigt som det bara kan bli när amerikaner av det rätta virket träffas.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 000813

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: