kritik sedan 1993

Bang On A Can: Seminarium/intervju/konsert (1999)

Det är inte all musik som låter sig kategoriseras, facksorteras eller generebestämmas. Musik som lever av att korsbefrukta olika traditioner med varandra går liksom inte att fånga upp eller namnge på ett enkelt och säljande sätt. Det är bara så det är, en del saker måste få vara lite tålamodsprövande och krångliga.

Musik av det här lite mer odefinerbara slaget hittar man i popmusikens, konstmusikens och jazzmusikens ytterkanter. Här, bland högutbildade musiker, kompositörer och improvisatörer, skapas en experimentell musik som både är svår och lätt, direkt och indirekt, fri och ofri. Trots musikaliska kollisioner och sammanblandningar finns här en slags homogenitet, som om själva traditionsblandningarna skapat sin egen tradition.

Bang on a can är namnet på en årligt återkommande festival i New York som fokuserar på just dessa sammanblandningar. Och inte bara det: en ambition har från början också varit att röra runt i denna specifika tradition och på så sätt skapa ett forum för de olika läger som finns; förenklat uttryckt de som bär frack och är akademiska (uptown) och de som hellre har jeans och vill använda sig av rockens energi (downtown).

Festivalen har även gett upphov till en grupp med namnet Bang on a can all stars. En konstellation av musiker som vuxit upp med pop och rock och som mötts på Bang on a can-festivalerna och som vid sidan av alla sina olika jobb nu ägnar omkring tio veckor av året åt att spela verk av kompositörer både inom och utanför gruppen.

I förra veckan var gruppen på Sverigebesök, som en del av en pågående Europaturné. Stockholm och Göteborg besöktes och förutom två konserter – där huvudnumret var deras version av Brian Enos Music for airports (världens första ambientstycke, från 1978) – hanns även ett seminarium och en workshop med.

edenomusicairportsOnsdag eftermiddag 29/9: seminarium i Kulturhusets hörsal, våning 3. Vi är ett trettiotal som samlats för att höra Evan Ziporyn och Mark Stewart berätta om festivalen, gruppen och, framförallt, hur de gått tillväga när de tagit sig an och översatt Music for airports (som till största delen är gjord med synthar och tapeloopar i sitt original) till ett stycke musik att framföras från scenen av levande musiker.

Evan, som har kostym och är den mest föreläsningsmässige av de två, tar först till orda och berättar vilket intryck Music for airports gjorde på honom själv, och andra inom gruppen, när den kom ut 1978.

– Det var ett stycke som inte skulle framföras i en konsertsal, ett stycke som inte skulle uppmärksammas på samma sätt som en Beethoven-symfoni eller en Rolling stones-låt eller något av Ornette Coleman.

När gruppen tog sig an flygplatsmusiken förra året hade det i viss mån fallit i glömska. Själva ambientbegreppet hade då, absurt nog, fått en helt motsatt betydelse i och med att det tagits upp av technomusiken.

– Det som nu kallas ambient är allt annat än bakgrundsljud, den moderna ambientmusiken är faktiskt alldeles omöjlig att ignorera, påpekar Mark Stewart som ser ut som en stor proggig nallebjörn i sin växtfärgade stickade tröja.

Utmaningarna för gruppen blev tre. För det första: att ge liv åt ett stycke som inte var avsett att uppmärksammas i en konsertsituation. För det andra: att notera, orkestrera och arrangera musiken (Brian Eno är, enligt egen utsago, en ickemusiker, vilket innebär att det enda som fanns att gå på bara var själva inspelningen, de fyra grafiska visualiseringarna som fanns på originalomslaget var inte till någon större hjälp). För det tredje: att gestalta och ge liv åt ett stycke musik som varken var tekniskt svårt att spela eller krävande för publiken att lyssna på, motsatsen till den typ av verk man vanligtvis ägnar sig åt.

Kompositionens fyra avdelningar arrangerades av gruppens fyra kompositörer. Några höll sig nära originalet medan exempelvis Evan Ziporyn gjorde vissa avsteg. (Vid en jämförelse mellan originalinspelningen och Bang on a cans cd-version och konsertversion kan man konstatera att det både är likt och olikt, det går liksom inte riktigt att sätta fingret på skillnaderna, de är bra på olika sätt).

Mark och Evan går avspänt men pedagogiskt igenom stycket för den lilla grupp av mestadels kompositörer och musiker som slutit upp och illustrerar även med att spela upp avsnitt från Enos originalvinyl och deras egen cd-version. De berättar om skillnaderna i att framföra stycket i konserthallar, köpcentrum, små teatrar eller flygplatser. De talar om musikens öppna karaktär; att det faktiskt är tillåtet att tappa koncentrationen, att tänka på andra saker och Mark föreslår skämtsamt att man borde uppmana publiken att sätta på sina mobiltelefoner, istället för tvärtom. De talar även om utbildning och de smala ekonomiska ramar som gäller för alla som sysslar med den typ av experimentell nutida musik som de själva gör. Helt klart vet de här två vad de sysslar med.

En av åhörarna undrar om Brian Eno tog del av projektet under själva arbetet och Evan svarar att de mailade honom och fick beskedet att det var ok och att de skulle hålla honom underättad men ”att de inte skulle lämna hans email-adress till någon annan”.

Mark tar vid och berättar att de senare fick ett brev där han berättade att han lyssnat på plattan för första gången hemma i sin egen trädgård i Nice.

– Han målade upp en vacker bild av hur månen lyste över hamnen och hur han, till sin egen förvåning, började gråta. Eno beskrev det som att han var närvarande vid en födelse, jag tror att han kände sig som en fader och som en  kompositör för första gången.

Jag frågar om det är så att arbetet med Music for airports har förändrat deras sätt att jobba med musik i stort.

– Ja, absolut, svarar Evan och säger att han talar även för de andra tre kompositörerna i gruppen.

– Det finns något i det här styckets ”innehållslöshet” som fått mig att inse hur överbelastat det lätt kan bli. Ibland är det bättre att ta ett steg bakåt.

På min fråga om det inte finns några likheter mellan de olika stycken som gruppen väljer att framföra svarar Evan att det som förenar de stycken som hänger kvar i repertoaren är de som är ”musikaliskt orubbliga”.

– De som typ säger: ”här är ett slags musikalisk rum som jag uppehåller mig i, gör något med det!” Mer konkret uttryckt kan man nog säga att vi dras till musik vars språk kommer ur en pop- och rocktradition. Jag kan inte be om ursäkt för det eftersom det speglar vilka vi egentligen är; ett gäng överåriga amerikanska tonåringar!

När jag ber dem förklara vad Bang on a can är på enklast möjliga sätt fortsätter Evan med att kalla dem för ett ”vältränat garageband”.

– Bra garageband är duktiga på det de gör, precis som bra kammarensembler är duktiga på det de gör. Vi vill också själva verkligen vara exakta och spela alla noter så rätt som det bara går, men vad det ändå handlar om är den attityd som projiceras i musiken.

Mark, du har turnérat med Paul Simon. Var ligger den största skillnaden mellan att spela med honom och Bang on a can?

– Bortsett från att någon annan bär och stämmer mina gitarrer och att det är trettiotusen istället för trettio som kommer till konserterna menar du? Nej, allvarligt talat är det en helt annan struktur. När jag spelar med Paul finns inget nedskrivet, alla kommer med sina öron och sitt minne och sin fantasi. Även om många som skriver musik inom kammarmusik-kontexten utgår från poptraditionen använder de sig inte av samma slags struktur. I popmusiken utgår allt från trummorna, alla klickar in med dem och flyter sedan omkring därinne. Med Bang on a can fungerar det inte alls så, vi gör musik där kompositören vill få oss att spela en riktigt tung James Brown-groove, men med helkonstiga toner och utan trummor! Om man känner sig lite osäker i Paul Simons band så är det bara att vända sig om och kolla in Steve Gadd så visar han var musiken befinner sig. Här delar vi alla kollektivt på ansvaret för pulsen/beatet/groovet.

 

Skanningsbild 1

©Dan Backman

Onsdag eftermiddag 29/9: intervju med Evan Ziporyn och Mark Stewart i Teaterbaren, Kulturhuset, våning 1.

Varför framför ni inte Music for airports uteslutande på flygplatser?

– Jag tror att vi kommer göra det mer i framtiden, säger Evan. Logistiskt sett är det mer svårarrangerat. Å ena sidan behöver vi inget hotell och behöver inte heller ta oss från flygplatsen för att spela, å andra sidan är det väldigt krångligt med tillstånd och sådant.

Vad är det för skillnad mellan Music for airports och vanlig ”minimalism”?

– Egentligen är det inte så stor skillnad, tycker Mark. Skillnaden ligger i något slags medvetande om själva strukturen och processen. Hardcore-minimalism är fortfarande akademisk musik, det finns ett intellektuellt innehåll. När det gäller Music for airports däremot är det inte så viktigt att veta vad som händer eller vad man gör; digga, flumma, diska.

Det finns en inbyggd motsägelse i att ni framför ett ambientstycke inför en uppmärksam publik.

– Precis. Exakt. Men det är det som gör projektet intressant. Det finns en motsättning i att framföra ett stycke som inte vill bli uppmärksammat, det finns en motsättning i att överföra ett elektroniskt stycke till ”vanliga” instrument. Vi vill inte överbrygga denna motsättning, tvärtom använder vi den till bränsle. Det här är ingen musik som ger några svar, det här är musik som skapar en omgivning för tankar och upplevelser, säger Evan.

Vilka gillar Bang on a can?

– Vi har ingen riktig målgrupp, svarar Mark. Vi attraherar en väldigt bred grupp och jag blir alltid lika paff över vilka som kommer fram till oss efter konserterna och deras reaktioner.

Vad är er inställning till dj-s, remixer och den nya elektroniska dansmusiken?

– Positiv. Vi är intresserade. Men det finns problem, det som man förr måste kämpa sig fram till kan nu, med teknikens hjälp, göras väldigt lätt. Men utan vare sig kamp eller struktur blir det liksom meningslöst. När allt är möjligt och tillåtet förlorar det sin mening. När man försöker mixa det här med livemusik stöter man på problem, säger Evan. Mark tar vid:

– Jag säger inte att man nödvändigtvis måste höra en kamp i musiken för att det ska vara bra. Men det finns något i det här med att höra frukterna av ett hårt arbete. Något i arbetet med att lära sig spela i rätt takt framkallar en slags uppfodrande kvalitet som en dj aldrig når fram till. Evan tar över igen:

– Det är svårt att veta hur man ska interagera på ett bra sätt. Vi försökte med Andrea Parker och vi hatade det, hon kunde inte besvara oss. Problemet är att vi är människor och tempot flukturerar, det ingår liksom i detta med att vara människa. Hennes tempo, däremot, kan inte flukturera. Hon gjorde sitt bästa och vi gjorde vårt bästa men det blev en vild ritt. Vad jag försöker säga är nog att om det ska bli en riktigt meningsfull interaktion mellan livemusik och inspelad musik så finns det en massa saker att fundera ut.

Torsdag kväll, 29/9: konsert med Bang on a can all stars i Kulturhusets hörsal, våning 3. Evan och Mark har rätt när de karaktäriserar gruppen varken som rockgrupp eler nutida musik-ensemble utan någonting mittemellan. Det är faktiskt så det är. Attacken i konsertens första del har sitt ursprung i rocken medan den böljande känslan i framförandet av Music for airports ligger närmare konstmusiken.

Michael Gordons stycke I buried Paul, från 1995, som avslutar konsertens första del sammanfattar på ett himla bra sätt vad Bang on a can handlar om. Kompositionen tar som avstamp den sista lilla delen av Beatles-låten Strawberry fields forever, den del där musiken, efter en snabb nedtoning, kommer tillbaka skruvad till oigenkännlighet. Vad Gordon påstår är att det kanske var här som det riktigt intressanta började.

Evan Ziporyn väljer några viktiga västerländska musikverk från 50-talet och framåt.
Steve Reich: Music for 18 musicians (1976).
 ”Ett stycke som skapade ett helt nytt sätt för musiker att relatera till varandra och som speglade denna nya gemensamma erfarenhet”.

Igor Stravinskij: Agon (1957). ”Går från renässansmusik till surrealism och allt däremellan utan att göra någon stor affär av det. Ett helt nytt språk”.
Lenny Tristano: solo piano improvisations. ”Tog bebop-språket och vred det, utan att kompromissa, till något som kunde jämföras med Bach”.
Ornette Coleman: Shape of jazz to come (1959). ”För ganska uppenbara skäl”.
Brian Eno: Music for airports (1978). ”Samma sak där”.
Frank Zappa: Adventures of Gregary Peccary (1977). ”Kan välja nästan vad som helst av Frank Zappa”.
Mark Stewart kompletterar med: Miles Davis: Kind of blue (1959). ”Absolut monumental”.
Tillsammans lägger vi även till Captain Beefheart, Spike Jones och  hela den brittiska progrockscenen på sjuttiotalet, med band som Gentle Giant, King Crimson, Henry Cow, Soft Machine. 

Bang on a can all stars, world tour 1999:  Robert Black, kontrabas. Susannah Chapman, cello. Lisa Moore, piano och klaviatur. Steven Schick, slagverk. Mark Stewart, elektrisk gitarr. Evan Ziporyn, klarinetter och saxofoner. Andrew Cotton, ljudtekniker. Artistisk ledning: Michael Gordon, David Lang, Julia Wolfe.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 991008

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: