kritik sedan 1993

Musikens makt 1973-1978

Proggen har alltid väckt starka känslor och liksom krävt ett ställningstagande för eller emot. På sjuttiotalet gick den fram som en väckelserörelse och fick somliga att uträtta stordåd, andra att tappa all sans och balans. På åttio- och nittiotalet har den levt kvar dels som ett stolligt vänsterspöke alla haft åsikter om, dels i form av ett mindre antal proggartister som aldrig riktigt kunnat lägga av.

Fördomarna och missuppfattningarna har varit många. Inte minst bland många i efterföljande generationer, som i uppskruvat raljanta ordalag sett hela sin barndom och ungdom förstörd av proggkultur och Staffan Westerbergs strumpor.

Under andra halvan av nittiotalet har ett förnyat och något positivare intresse för epoken blivit märkbart. Många grupper har återuppstått och påstår sig märkligt nog ha en större publik än då det begav sig.

9789189044272_largeNyss kom också Håkan Laghers betraktelse över epoken, Proggen, musikrörelsens uppgång och fall. En subjektiv historieskrivning där han går igenom vad som var bra och vad som var dåligt och påvisar att proggen, iallafall till en början, var fristående från den övriga vänstern. Tvärtom var det en från början anarkistisk och vildvuxen rörelsen som kom att strypas av en dogmatisk tokvänster som ville använda musiken och kulturen i kampen för ett socialistiskt Sverige. Man skulle kunna säga att den gick från att vara musikrörelse (anarki) till att bli progg (kommunism).

Reaktionerna på boken har varit många. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har den recenserats av skribenter ur yngre generationer som just haft det här komplicerade förhållandet till musikrörelsen och proggen. I Svenska Dagbladet skriver Kristoffer Leandorer ödesmättat om hur ”proggen är min generations givna arvfiende, men också omedvetna förebild – en skugga att ta sig ur” och om hur en ”mild ångest” drabbat honom under läsningen av boken och lyssnande på medföljande cd.

Karolina Ramqvist irriterar sig i DN på att Lagher så ingående beskriver konflikterna inom musikrörelsen och kan inte hitta fram till det positiva som också finns där. ”Mest av allt handlar den här boken om hur svårt det tycks vara att samarbeta” skriver hon och tillägger att ”musikrörelsen verkar ha varit en enda lång kedja av oförätter och tjafs”. Med en sådan läsning är det inte så konstigt att hon ser det som ”ofattbart” att Lagher uppfattar det som ett ”privilegium” att ha varit en del av musikrörelsen.

Gnälligast var ändå Marita Lindqvist, som i tv-programmet Centrum tjatade om hur illa det lät om musiken och om hur jobbigt det var med alla hus som ständigt skulle ockuperas, alla bullar som skulle bakas och alla hår som skulle hennafärgas. Resonemanget var ytligt och förvirrat och Mikael Wiehe som skulle representera proggen försökte vara så faderligt förstående som han bara kunde.

Inslaget var symptomatiskt för proggdebatten i stort, där begreppsförvirringen är i det närmaste total. Wiehe talade om musikrörelsen medan Lindqvist talade om proggpunken som kom efter, på åttiotalet. Eva Beckman stod mest och log och tycktes inte förstå att Hoola bandoola var progg och att Ebba grön var proggpunk.

Det intressanta var Marita Lindqvists sätt att se på själva begreppet progg: som något skiljt från själva musikrörelsen och vänstern, som en slags utväxt eller varböld som levde vidare efter den ursprungliga musikrörelsens död. Progg som ett tomt stilideal.

Ett sätt att försöka förstå sig på proggen – eller ska vi säga musikrörelsen – är att gå till källorna. Lyssna på musiken och läsa det som skrivits. Musikrörelsen hade en tidning, Musikens makt, och det var där – och endast där – som man kunde läsa om alla banden och alla aktivister som utgjorde rörelsen. Och det var där som debatterna om folkets kultur och om vad som var rätt och fel fördes.

Från början var den ett stencilerat informationsblad, men från och med juni 1973 utgavs den som en tidning. Visserligen primitivt gjord och endast i svartvitt, men ändå.

musikens makt 1973 nr 1 (small)Första numret trycktes i tiotusen exemplar och kostade tre kronor. Redan på omslaget slogs ambitionerna fast: ”Maktens musik, svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur . En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i”.

Vad som menades med en ”levande progressiv musikkultur” var exempelvis artiklar om ickekomersiella musikställen, intervjuer med Mikael Wiehe och Kjell Höglund och ett slags äreminne över Träd, gräs och stenar, som redan då hade hunnit lägga av. Men också, vilket kanske överraskar, en i försiktiga ordalag positiv artikel av Tommy Rander om glamrock; David Bowie, Alice Cooper, T. Rex, Lou Reed och Roxy music.

Vidare finns det två sidor om att ”spela själv” – något som skulle ingå som en obligatorisk del av tidningen ända till slutet 1980 – där Nationalteaterns Anders Melander skriver ett slags ”spela själv-manifest” och där Träd, gräs och stenars Bo Anders Persson berättar om hur man kan bygga en egen elgitarr.

I slutet av tidningen finns tre sidor skivrecensioner av både svensk progg, som Thomas Wiehe och Turid, och amerikanska bluesrockarna J. Geils band (stadig amerikansk machorock som göteborgsfalangen av redaktionen alltid älskade trots att där inte fanns ett uns av det åtråvärda politiska engagemanget). Här fanns också en liten programförklaring som gick ut på att det inte skulle vara en ”expertmaffia” som skulle skriva alla recensioner.

På sista sidan redogjordes grundligt för tidningens syfte och allt som hade med dess produktion och distribution att göra. Det handlade nämnligen inte bara om att göra läsaren delaktig, här handlade det om att det var läsarna som skulle göra tidningen; ”om det ska bli något vettigt av Musikens makt måste vi bli många”.

Denna strävan efter att aktivera läsarna bidrar fortsättningsvis till att tidningen behåller en slags egenart och vitalitet, samtidigt som den i vissa stycken  blir erbarmerligt torftig (många skriver hellre än bra och har egentligen inte särskilt omfattande kunskaper om det som tas upp). I ärlighetens namn måste det också tilläggas att tidningen i praktiken kom att präglas av ett fåtal namn, i synnerhet göteborgaren Tommy Rander.

Att bläddra igenom åtta årgångar av Musikens makt är en mäktig uppgift, nästan övermäktig. Till en början IMG_0411kan man konstatera att tidningen är fruktansvärt ful och grötig. Fram till och med första numret 1974 var den helt svartvit, från och med nummer 2/74 infördes enstaka färger, en för varje nummer. Fyrfärgstryck blev det aldrig tal om.

Till en början var det maskinskriven text och handskrivna rubriker. Mot slutet blev det lite bättre ordningen på texter och rubriker, layouten var dock lika grötig hela tiden.

Den som angav den grafiska kursriktningen var Kaianders Sempler i Göteborg, även om han antagligen ersattes av andra mot slutet (det är inte så lätt att veta, Musikens makt stoltserade hela tiden med att var en kollektiv produkt). Kaianders Sempler – som även recenserade skivor relativt flitigt – hade en egen estetik och sin alldeles egna syn på det här med typografi och läsbarhet. Snarare än att bygga på en alternativ psykedelia/underground-estetik – som den kortlivade svenska föregångaren Huvudbladet, Superlove i Danmark eller International times i England – ägnade sig Sempler åt en slags hemsnickrad formgivning som mer lutad sig mot en slags snitsigt reklamig estetik (ungefär som om han ville distansiera sig från den psykedeliska flumkulturen och därigenom kom att hamna i ett taffligt kommersiellt reklamspråk).

Musikens makt var inte bara visuellt ofullgången, även innehållsmässigt var den svårtuggad. Texterna var lååånga och många och stilistiskt ofta helt bedrövliga. Ibland var det bara frastuggeri, ibland var det oskuldsfullt och ofullgånget som en skoluppsats på högstadiet. Däremellan fanns det förstås intressanta och välskrivna texter som går att läsa än idag, inte bara som tidsdokument.

Vad var det då man kunde läsa om i Makten? Jo, förutom långa intervjuer med musikrörelsens stora affischnamn (fast här kallades det förstås inte intervjuer utan samtal) var det till en början en förfärlig mängd artiklar om det kommersiella och likriktade P3-utbudet och de förhatliga listorna.

Av naturliga skäl lades stor energi på musikrörelsens – och tidningens – interna organisation; läsarnas inflytande skulle vara stort och distributionen byggde på frivilliga ombuds arbete runt om i landet.

1200x1200(ByContainerAndImageFill_TopLeft_Transparent_True_False_Undefined)Vidare skrevs det mycket om de olika ickekommersiella musikställena ute i landet, om de olika skivbolagen och om alla de aktioner och demonstrationer som ständigt var aktuella. Musikrörelsens stora manifestationer, som Alternativfestvalen och Tältprojektet, gick mer eller mindre som följetonger.

Också andra länders motsvarigheter till den svenska musikrörelsen belystes, speciellt de nordiska ländernas.

I enlighet med vänsterinriktningen togs den folkliga arbetarkulturen på olika sätt upp. I artiklar och debatter avhandlades dragspel, folkparker, dansband, bortglömda arbetarrevyer – ja, allt som kunde kopplas till arbetarklassen.

Vid sidan om rock- och popmusik gavs det stort utrymme åt folkmusik. Både svensk och internationell och alltid ur en korrekt politisk vinkling. Från spelmansmusik och samisk jojk över folkmusiken i Polen, Frankrike, Italien och vidare till Afrika och Sydamerika. Och Vietnam förstås. Det här var innan begreppet world music lanserats och världen var ännu stor och outforskad.

Annan musik, som jazz och samtida konstmusik, var generellt sett styvmoderligt behandlad men gavs på senare år mer utrymme. Detsamma gäller bevakningen av film, konst, dans och litteratur. Teatern fick alltid stort utrymme.

Samtidigt som den politiska korrektheten var satt i högsätet släppte man fram skribenternas egna favoriter på den internationella rockscenen. På något sätt kunde man alltid resonera sig fram till att The Band, Genesis, Pink Floyd, The Doors eller Van Morrison var progressiva på det riktiga sättet. Chefsideologen Tommy Rander var själv en avdankad popstjärna och avgudade Rolling Stones, något som faktiskt genomsyrade hela hans ideologi. Lite märkligt är det att läsa hans hyllning till Dire straits, ett band man inte precis sammanknippar med progg.

Tillsammans med Håkan Sandblad skrev även Rander en torr evighetsserie om Rockens historia. Något de två redan gjort både som radioserie och bok. (Randers position var för övrigt minst sagt diskutabel; han satt på alla stolar man kunde sitta på – Musikens makt, radion, skivbolag med mera – och fick därför ett stort och i högsta grad diskutabelt inflytande).

Det mesta av det som skrevs var liksom indränkt och genomsyrat av vänsterinriktad musikrörelseideologi, men det fanns undantag. Ett exempel var Ambas vältecknade serie Dr. Rock, som lättsinnigt och anarkistisk drev med det mesta. En och annan udda artikel gick också utanför ramarna. En av de märkligaste var Vråland E. Chryslers artikel Var snäll mot dina njurar (nr 7/75). ”Förr eller senare måste alla ta steget ut ur modershavets salta paradis och in i människobarnets bitterljuva örtagård” löd inledningen på en artikel som tog sikte på musikrörelseaktivisternas inre liv och hur de behandlade sina kroppar.

Vråland E. Chrysler var synonym med Roland Keijser, en musiker som representerade den mer kosmiska sidan av musikrörelsen och som under några år lade sin energi på egna tidningen Tugga själv (en märklig liten stencilerad skrift – som det finns anledning att titta närmare på i en separat artikel – där Keijser på ett ytterst personligt och odogmatiskt vis missionerade för den japanska hälsokostfilosofin makrobiotik).

musikens makt 1974 nr 6 (small)Och sedan hade vi förstås alla debatter. Korta och långa, trista och roliga, inskränkta och oinskränkta. Debattlusten var minst sagt stor (även om det, som alltid, var vissa namn som ständigt återkom).

Den första stora debatten startades i decembernumret 1973 av paret Channa Bankier och Thomas Mera Gartz, som såg hur SKP i Stockholm och KFMLr i Göteborg redan då ville göra partipolitik av musikrörelsen. Under parollen ”för en förening av av den proletära och ockulta vänstern” varnade de för vänstersekterism och argumenterade för rockens inneboende kraft: ”den tunga rytmen, den höga energin, kraften att locka fram instinktiv befrielse”.

KFMLr:aren Christian Diesen (numera professor i juridik i Stockholm) svarade i februarinumret 1974 att ”revolutionen inte var någon rockgala” och att musikrörelsen inte behövde ”ett större samförstånd, en liberalare hållning, en vidare tolerans, utan tvärtom en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda”. Att positionerna var låsta befästes slutgiltigt av de två avslutande slagorden:”Ha inga illusioner om musikens makt! Framåt mot proletariatets diktatur!”.

Debatten avlöstes av andra, ofta med liknande utgångspunkt. I nummer 10, 1974, publicerades en ”analys av den progressiva musikrörelsen” författad av ett tjugotal musiker och aktivister (från hela Sverige). Bland mycket annat utvidgades begreppet progressiv till att gälla något mycket mer än det konstnärliga. ”Kulturpolitiskt progressiv” var en mer adekvat benämnning på en musik som ville något mer än att ”bara” vara musik.

Reaktionerna blev många och långa och även här handlade det i stor utsträckning om mål och medel och varför och hur och vilket egenvärde musiken och kulturen skulle ges och hur man skulle definiera begreppet ”folkets kultur”. 

I maj 1977 ifrågasatte Lars Åberg den punkrock som precis börjat erövra världen – och som slutgiltigt skulle komma att konkurrera ut de svenska proggbanden – i ett debattinlägg med rubriken ”Punktera punken och stärk musikrörelsen”. Åberg såg, som så många andra vid den här tiden, punken som ett rätt skrämmande fenomen: ”dom spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien”.

Bengt Eriksson var av en annan åsikt och skrev ”jag tänker inte skämmas för att jag tycker bra om Clash” i augustinumret 1977.

punk_mm_1977_7Från en försiktigt optimistisk hållning orienterar sig tidningen så fram till en punkvänlig attityd. I augusti/septembernunmret 1978 ser redaktionen ”embryot till en – om inte ny – men dock annorlunda musikrörelse” (i praktiken är det ”den gamla musikrörelsen” som blir akterseglad av de svenska punkarna, som startar sina egna fanzines).

Mot slutet av sjuttiotalet blir Musikens makt mer och mer som en grå sörja av politisk korrekthet. Den yrvakna entusiasm och nyfikenhet som trots allt fanns i början har då helt övergått i vänsterdogmatisk trångsynthet. I december 1978 skriver redaktionen i ett torrt frastuggande inlägg att musikrörelsen ”måste utvecklas till en bredare kulturrörelse med direktare anknytning till arbetarklassen”.

Här tar det definitivt slut. Gärdet har bytts ut mot Rågsved och ingen orkar skriva, distribuera eller läsa Musikens makt längre. Någon förening av den ockulta och proletära vänstern kom aldrig till stånd.

När jag frågar Blå Tågets Torkel Rasmusson om hur han minns tidningen, blir svaret att han egentligen aldrig var så förtjust i MM. ”Den gjorde aldrig något större intryck på mig, jag tyckte den var lite töntig.”

Göran Petersson på skivbolaget Amigo uttrycker det så här: ”Det första som spontant dyker upp är att Samla mammas manna rätt ofta fick på skallen för föga rättrådigt musicerande… och så var det en jäkla massa munspelskurser.” 

Jeanette Gentele, SvD-journalist, skrattar bara generat när jag för tidningen och hennes insatser på tal. ”Musiken var inte min starka sida, precis”.

Ingen tycks vilja kännas vid proggens husorgan. Lite deppigt kanske, men inte så konstigt. Egentligen. Av alla dem som skrev i MM (stadigt eller bara någon enstaka gång) är det i dag ingen som fortsatt sin mission, i alla fall inte på något ursprungligt proggigt sätt.

Tommy Rander har tagit upp sitt proletära speedwayintresse och är numera ordförande i klubben Kaparna. Kompanjonen Håkan Sandblad har man kunnat höra i P1-programmet Boktornet.

Många är kvar inom medierna: Mia Gerdin har jobbat på radion i en evighet, Fredrik Grundell och Mikael Timm likaså. Peter Toll har gått från radion till Göteborg filmfestival. Bo Ludvigsson och Bengt Eriksson kan man hitta i Svenska Dagbladet, Thomas Anderberg, Fredrik Söderling och Ingmar Glanzelius i Dagens Nyheter. Olle Berggren i Expressen. Författarna Peter Mosskin (som även var aktiv som musiker) och Kristian Petri (även filmregissör) kunde också hittas i MM-spalterna. Och radiomannen Tomas Tengby.

musikens maktNågra rubriker:
1973: Bygg en elplanka själv. Blues, de fattiga svartas musik. Musikersolidaritet är nödvändigt! Om skivkritikens funktion.
1974: Revolutionen är ingen rockgala. Vad menar kineserna? Front mot Europaschlagern. Musikfest i Motala.
1975: Livmoder i strängarna. Så kläcker man en svensktoppsbroiler. Norrlåtar dammar av den norrbottniska folkmusiken. Vems intressen tjänar Tommy Rander? 
1976: Internationalen är också folkmusik. Knark på Musikforum. Kornet tänjer på de musikaliska begreppen. Ge musikerna en social funktion.
1977: Turid sviker musikrörelsen. Fascisterna kunde inte kväva risplockerskans sång. Punktera punken och stärk musikrörelsen. Dagbok från ockupationen.
1978: Hur röda Ådalen blev döda Ådalen. Stäng inte dörren för den levande musiken. I Finland står sången i centrum. Tio år av progressiv kulturkamp.
1979; Sonet tystar Savage Rose. Tummen ner fonogramutredningen. Sveriges Radio diskriminerar svart musik. Avkriminalisera gatumusiken!

©Dan Backman (som aldrig skrev en endaste rad i Musikens makt, men av någon outgrundlig anledning sparat på alla nummer).

Publ i SvD/City 991022

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: